[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]
>> sett - film - krönika - Oscarsvinnarna 2003


Oscarsvinnarna 2003

"Chicago" var Oscarsgalans stora vinnare i går natt.
Sex statyetter kammades hem av musikalfilmen, som var nominerad i så gott som alla tänkbara klasser.
Värt att notera är att trots att den ansågs som bästa film var det bara Catherine Zeta-Jones kvinnliga biroll som juryn tyckte var en skådespelarinsats värd att premiera.
Galans stora skandal var dock varken denna inkonsekvens eller att vinnaren av dokumentärfilms-Oscarn, Michael Moore (för "Bowling for Columbine"), i skarpa ordalag fördömde president Bush anfall på Irak. Den stora skandalen var förstås att förra årets bästa film, "Sagan om de två tornen", belönades med bara två futtiga Oscarstatyetter.
Dessutom i kategorier som inte räknas till de "tyngre" - bästa specialeffekter och bästa ljudklippning.

Roman Polanskis film "Pianisten" var tvåa på Oscarstoppen detta år. Hans film uppmärksammades med tre Oscars - för bästa regi, bästa manliga huvudroll och bästa manus efter förlaga. Förlagan är i det här fallet den polske juden Wladyslaw Szpilmans självbiografiska kocentrationsläger-drama "Pianisten".
Lite synd för Polanski att han inte var på galan och kunde ta emot sin registatyett. Han har tydligen mer eller mindre helt hållit sig borta från USA sen slutet på 70-talet. I en uppmärksammad rättegång erkände han sig skyldig till att ha haft sex med en 13-årig flicka, ett brott som i USA rubriceras som våldtäkt.
Roman blev fri mot borgen, men innan han skulle avtjäna sitt fängelsedtraff flydde han till Frankrike där han bott och jobbat sen dess.
Att Roman Polanski valde att ge sig in på projektet att göra film av boken "Pianisten" får en extra dimension om man vet att han själv är jude och att ett av hans livs påfallande många trauman är att hans mor dog i ett koncentrationsläger. (Ett annat välkänt och makabert trauma i stjärnregissörens liv är att hans gravida fru, skådespelerskan Sharon Tate, 1969 mördades av Charles Mansons galna sekt).

Vad förhandstippade Jack Nicholson sa om att bli brädad av den relativt okände Adrien Brody när guldgubben för bästa manliga huvudroll delades ut framgick inte. Nicholson var nominerad för tolfte gången, men hans lysande insats i "About Schmidt" gick obelönad. Men den i vanlig ordning solglasögonprydde Nicholson log sitt varggrin och verkade tänka på de tre guldgubbar han redan har hemma i bokhyllan.
Meryl Streep verkade också hon betänkligt oberörd av det faktum att hon blev snuvad på Oscarn för bästa kvinnliga biroll. Sin trettonde nominering fick hon för birollen i "Adaptation". Men också Meryl har ett par statyetter sen tidigare. Kanske är det bara då man kan kosta på sig att le fast man förlorar?
Värre var det för Julianne Moore som nominerats både för bästa kvinnliga huvudroll (i "Far from heaven") och bästa kvinnliga biroll (i "Timmarna") och ändå gick tomhänt hem.
Extra surt då hon nominerats två gånger förut och inte vunnit nåt då heller.
Men inte heller hon såg påfallande sur ut.
Minst glad verkade Martin Scorsese vara, men vem kan klandra honom - hans mastodontfilm "Gangs of New York" fick inte minsta lilla pris. Men eftersom han är en fin kille gav han, liksom övriga i publiken, en stående ovation när regi-Oscarn till Polanski annonserades.

Alla (utom Michael Moore) höll faktiskt god min mest hela tiden trots att hela galan präglades av det pågående kriget i Irak. Den röda mattan var kortare och de flesta skådisarna såg glåmiga istället för glammiga ut, vilket för all del kan ha varit en olycklig slump mer än något planerat.
Förutom Moores lilla utspel, som effektivt kvästes av stråkmusik, var det mesta som handlade om kriget tandlöst och den väntade kritiken ersattes av allmänna förhoppningar om fred på jorden. Adrien Brody höll kanske det mest känslosamma tacktalet och lyckades även sätta stråkfascisterna på plats genom att vägra sluta prata trots att hans tid var ute.

De som inte hade lust att hålla god min angående kriget stannade förmodligen hemma från galan. Dock gjorde vår finske granne Aki Kaurismäkis vägran att delta i galan inget större intryck då det var den tyska "Nowhere in Africa" som lite oväntat fick pris för bästa utländska film.
Varför Eminem stannade hemma från galan var oklart, men förmodligen var det inget politiskt ställningstagande bakom. Troligen räknade han inte med att få en Oscar för bästa låt, men faktiskt verkade den mossiga juryn ha fastnat för "Loose Yourself" från filmen "8 mile". Det var en skräll, men publiken jublade trots att de inte direkt såg ut som potentiella hiphop-diggare.

Ett annat oväntat val var att ge Pedro Almodóvar en Oscar för bästa originalmanus för "Tala med henne". Att en icke-engelskspråkig film får ett så tungt pris hör inte till vardagligheterna.

Vi svenskar kan också i nordisk brödraskapsanda glatt hurra för danskarna som tog hem en Oscar för bästa kortfilm - även om vi, som missade SVT:s visning på Oscarskvällen, vet att vi aldrig kommer att se den & troligen ingen annan heller.

Höggravida Catherine Zeta-Jones mage gjorde intryck, liksom tydligen även hennes skådespeleri i "Chicago", för vilket hon fick Oscar för bästa kvinnliga biroll.
Den bästa manliga birollen fick doldisen Chris Cooper för sin roll i filmen "Adaptation" (han spelade bland annat grannfarsan, den hårde militären, i "American beauty" om du har svårt att placera hans namn).
Oscar för bästa kvinnliga huvudroll tog Nicole Kidman hem för sin insats i "Timmarna". I den kategorin var konkurrensen verkligen stenhård, och när Kidman tårögt fnittrade och osammanhängande mumlande tog emot priset funderade man på om hennes skådespelartalanger verkligen var nåt att hylla - är rollen som "tacksam Oscarsvinnare" verkligen så svår att spela övertygande?
Salma Hayek som nominerats för huvudrollen i "Frida" gick hem tomhänt, men den fantastiska filmen om Frida Kahlos liv fick ändå två Oscar - för smink och för musik.

Gangsterdramat "Road to perdition" fick en Oscar, för bästa foto.
I denna kategori där det fanns flera mer motiverade val vann sentimentaliteten och juryn tog tillfället i akt att ge priset postumt till fotografen Conrad L. Hall som avled i början på året. Liiite sent påtänkt va...

Heders-Oscarn eller "The honorary award" gick till den brittiske skådespelaren Peter O'Toole som bland annat spelade titelrollen i "Lawrence av Arabien" 1962. På tiden kanske eftersom han nominerats hela sju gånger, men aldrig tidigare vunnit. Han höll ett föredömligt kort och koncist tal med härligt brittisk skärpa, vilket borde vara ett incitament för juryn att i fortsättningen ge priset till ungdomar i 70-årsåldern och inte till dementa pensionärer som måste ledas in på scenen.

Förutom "in memoriam"-sekvensen där de filmstjärnor, regissörer och andra filmarbetare som avlidit under året passerar i kavalkad (vi kände faktiskt igen både vår egen Signe Hasso och brittiske komikern Dudley Moore) presenterade galan en maffig genomgång av alla som vunnit manliga och kvinnliga huvud- & biroller under prisets 75-åriga historia. Där kunde man konstatera att många har varit kallade men ganska få ändå blivit utvalda. Påfallande många som man inbillar sig har fått Oscars har inte fått några och de man tror har ett tjog statyetter har kanske fått futtiga en eller max två.

Roligast under denna ganska bleka Oscarsgala var givetvis kvällens värd, komikern Steve Martin, men också prisutdelarna i klassen för bästa film - Michael Douglas och urgamle pappsen Kirk. Douglas den äldre var påfallande skröplig, men lockade fram en del skratt när han drev med sig själv.
Annars var det bestånde intrycket mest att de flesta skådisarna är gamla och slitna gubbar, eller unga och anorektiska kvinnor - båda kategorierna är rätt osexiga...

Den svenska kommentator-trion bestånde av Kulturnyheternas Malin Jacobson, Filmkrönikans Orvar Säfström och filmrecensenten Göran Everdahl lyckades med konststycket att säga i princip inget om nånting. Så mervärdet var ungefär lika med noll. Orvar var den enda som då och då inflikade nåt som man inte visste eller kunde se själv. Synd att vi inte kunde ha fått mer nytta av den svenska simultantolkningen..



Mia Gustavsson : 03-03-24


Och vinnarna är...:

Bästa manliga huvudroll:

Adrien Brody ("Pianisten")

Bästa kvinnliga huvudroll:
Nicole Kidman ("Timmarna")

Bästa manliga biroll:
Chris Cooper ("Adaptation")

Bästa kvinnliga biroll:
Catherine Zeta-Jones ("Chicago")

Bästa film:
"Chicago"

Bästa utländska film:
"Nowhere in Africa" (Caroline Link, Tyskland)

Bästa animerade långfilm:
"Sen to Chihiro no Kamikakushi"

Bästa regi:
"Pianisten"

Bästa foto:
"Road to Perdition"

Bästa klippning:
"Chicago"

Bästa manus baserat på förlaga:
"Pianisten"

Bästa originalmanus:
"Tala med henne"

Bästa specialeffekter:
"Sagan om de två tornen"

Bästa scenografi:
"Chicago"

Bästa kostymdesign:
"Chicago"

Bästa smink:
"Frida"

Bästa filmmusik:
"Frida"

Bästa låt:
"8 Mile"

Bästa ljud:
"Chicago"

Bäst ljudklippning:
"Sagan om de två tornen"

Bästa dokumentär (lång):
"Bowling for Columbine"

Bästa dokumentär (kort):
"Twin Towers"

Bästa animerade kortfilm:
"The Chubbchubbs!"

Bästa kortfilm:
"This Charming man" (Der er en yndig mand)


 

 


 
> maila crew@bulldozer.nu