[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]
>> sett - film - Russ Meyer


Russ Meyer - den begåvade snuskgubben

Bröstfixerad snuskgubbe eller nydanande filmkonstnär?
Synen på Russ Meyer varierar, och det kanske inte är så konstigt med tanke på att hans filmer nästan alltid kretsar kring ett och samma tema: Halvklädda kvinnor och deras behag. Men snuskgubbar kan också vara begåvade.

1936 köpte Lydia Meyer en enkel filmkamera till sin då 14-årige son.
Om hon hade vetat vad det skulle leda till hade hon kanske köpt en låda tennsoldater istället. För denna kärleksfulla handling blev startskottet för en filmkarriär som inte liknar någon annan.
Russ Meyer är idag Amerikas, ja kanske hela världens okrönte "nudie-king", med kultförklarade filmer som "Faster, Pussycat! Kill! Kill!" och "Beyond the Valley of the Dolls" på sitt samvete.
Hatad av kritikerna men älskad av sin publik, är den idag 80-årige Meyer en ikon inom den så kallade sexploitationfilmen. Under sin drygt tjugoåriga karriär som filmmakare utvecklades han ständigt, utan att för den skull gå över gränsen till hårdpornografi. Och ingen av hans filmer har enligt honom själv gått med förlust.

Men det hela började alltså med den där kameran som hans mamma köpte 1936. När andra världskriget startade några år senare tog Meyer värvning som filmare och kom att tillbringa större delen av kriget med att dokumentera de amerikanska truppernas framskridande genom Frankrike.
Väl hemma igen hoppade Meyer på olika ströjobb, både som filmare och fotograf, bland annat för Playboy.
Genombrottet kom 1959, då han med hjälp av en medfinansiär lyckades skrapa ihop tillräckligt med pengar för att göra sin första egna spelfilm, "The Immoral Mr. Teas". Det hela blev en komisk 16 millimetersfilm utan synkroniserat ljud där Meyers gamla kompis Bill Teas spelar ett cykelbud som åker runt och tjuvkikar på halv- och helnakna tjejer i 63 minuter.
Trots sin svaga handling blev filmen en enorm succé eftersom den blåste nytt liv i en tämligen avsomnad och fantasilös nakenfilmsgenre.
Meyer demonstrerade hur det för en skicklig fotograf var fullt möjligt att överföra herrtidningarnas pinuppor till det rörliga filmmediet, och för detta fanns uppenbarligen ett stort intresse.
Filmen ledde till en explosion av så kallade "nudie-cuties" som höll i sig i flera år.

Meyer gjorde själv flera stycken, bland annat "Eve and the Handyman" med hans dåvarande fru Eve Meyer i huvudrollen, och "Wild Gals of the Naked West!", en egendomlig musikalisk sex-buskisrulle i westernmiljö som känns som en tidig förlaga till Benny Hill.
Men snart började intresset för den här typen av filmer svalna, mycket beroende på dess näst intill obefintliga handling.

Det var dags att pröva något nytt och 1964 kom "Lorna", en film som markerade början på en ny era i Russ Meyers filmskapande. Meyer, som i vanlig ordning både skrev, regisserade och filmade, ville gå vidare och utvecklas som filmmakare. "Lorna" är en våldsam historia om en kvinna vars make är oförmögen att tillfredsställa henne sexuellt, vilket driver henne till otrohet med en förrymd brottsling.
"Lorna" skilde sig på flera sätt från hans tidigare filmer. Dels genom den betydligt mer genomarbetade intrigen, men även genom den kombination av sex och våld som skulle återkomma i många av Meyers följande produktioner.
Det är också här vi hittar början till de standardinslag som hädanefter skulle bli hans kännetecken: ovanligt storbystade, dominanta kvinnor med omättlig aptit på sex, och halvkorkade machomän, beredda att göra vad som helst för dem.
I "Lorna" använde Meyer för första gången "riktig" 35 millimetersfilm, och av ekonomiska skäl gjordes filmen därför i svart/vitt. Däremot var ljudet synkroniserat, vilket naturligtvis gav helt andra möjligheter till karaktärs- och handlingsutvecklande dialog. "Lorna" var något utöver de tidigare rent voyeuristiska pinup-filmerna och åter igen gjorde Russ Meyer succé, denna gång som föregångare inom en våg av filmer man skulle kunna beskriva som våldsamma sexdramer.

Åren mellan 1964 och 1966 kom att bli Russ Meyers svart/vita period, där filmer som "Mudhoney" och "Motorpsycho" innehöll liknande ingredienser som "Lorna": sexuell frustration kombinerad med actionfyllt våld och hårdkokta, stereotypa karaktärer. Den viktigaste filmen från den här perioden är utan tvekan "Faster, Pussycat! Kill! Kill!" – idag en riktig klassiker och av många ansedd som Meyers bästa.

"Faster, Pussycat!..." handlar om tre minst sagt hetlevrade go-go-dansöser med smak för snabba bilar. Efter att trions ledare Varla "råkat" ha ihjäl en kille som gjort misstaget att sätta sig upp mot tjejerna, drar gänget vidare till en avlägsen ranch där de försöker blåsa en gammal elak gubbe och hans två söner på alla deras pengar. "It will leave a taste of evil in your mouth" var en av filmens slogans och nog finns här ondska så det räcker och blir över, även om det idag är svårt att riktigt ta filmen på allvar.
Däremot får syndarna alltid sina straff i Meyers filmer. "Faster, Pussycat!" slutar med att i stort sett alla dör, och regissören tycks genom detta mena att rättvisa har skipats.

1967 Kom Russ Meyers första 35 millimeters färgfilm, "Common-Law Cabin".
I och med denna film flyttade Meyer fokus från våldet till en allt mer utvecklad intrig, dock fortfarande med sex som den viktigaste komponenten.
Filmer som "Good Morning and Goodbye!" och "Finders Keepers, Lovers Weepers!" följde, och gemensamt för alla var deras humor, teman kring otrohet och – den i sammanhanget något egendomliga – moralismen.
Otrohet och våld måste straffas, men först efter att publiken fått gotta sig ordentligt åt både nakenhet och slagsmål.

Meyer hade under åren kontinuerligt utvecklat sin klippteknik, vilken i någon mån kompenserade för andra svagheter i produktionerna. En av hans grundregler var att aldrig välja en skicklig aktris framför en med snygg kropp, något som ofta resulterade i bristfälligt agerande. Att han dessutom av kostnadsskäl spelade in nästan samtliga filmer i avlägsna ökensamhällen eller ute i skogen gav knappast hans efterarbete i klipprummet minskad betydelse.
Tvärtom blev det nödvändigt med effektiv redigering för att hålla tempot och intresset uppe.

"Vixen!" från 1968 är en film som sticker ut i jämförelse med Meyers andra filmer från den här perioden, eftersom det var hans första och enda seriösa försök att göra en erotisk film.
Erica Gavin spelar den översexuella Vixen, vars djuriska drifter motiverade reklamaffischens fråga: "Is she woman or animal?".
Meyer försökte här lägga större tonvikt på karaktärernas känslor, våldet tonades ner och de erotiska scenerna konstruerades på ett mera traditionellt och mindre skämtsamt sätt.
På många sätt är "Vixen!" naturligtvis ändå en typisk Meyer-rulle med snygga tjejer, tuffa killar, mycket naket och (ofta ofrivilligt) komisk dialog. Men dess något mer sansade stil kombinerat med en otrolig publikframgång gjorde att 20th Century-Fox året därpå kontaktade Russ Meyer och erbjöd honom att regissera en film för dem.
Detta var naturligtvis ett erbjudande som inte gick att motstå. Även om Meyer varit framgångsrik som oberoende filmare hade han aldrig förut haft möjlighet att jobba med en stor budget. Dessutom gavs han i stort sett fria händer eftersom hans tidigare framgångar i den avsedda målgruppen gett honom ett stort förtroendekapital.

Meyer kontaktade den idag välkände filmkritikern Roger Ebert, som då var 27 år gammal. Ebert hade tidigare visat uppskattning för Meyers filmer och fick nu frågan om han ville vara med och sätta ihop ett manus till den nya filmen.
Det ville han, och tillsammans skapade Meyer och Ebert en historia om en kvinnlig rocktrio som åker till Hollywood för att göra karriär.
I "Beyond the Valley of the Dolls" tar Meyer sin innovativa klippning till nya höjder samtidigt som filmen tack vare den unge Eberts manus ligger i tiden på ett helt annat sätt än hans föregående alster.
BVD håller en ungdomlig ton som idag visserligen känns hopplöst föråldrad, men som 1970 var fräsch och högst aktuell.
Däremot var BVD en medveten satir och en drift med Hollywood och hela "kändissvängen", något som inte riktigt gick fram i alla läger. Många kritiker uppfattade filmen som omedvetet parodisk och sågade den längs fotknölarna. Dessutom åkte filmen på censurens hårdaste klassificering, så kallad X-rating, vilket begränsade visningsmöjligheterna. Det var inte förrän senare som filmen ändå kom att gå med god vinst efter att den upptäckts på nytt av en yngre publik.

Efter ytterligare en film för 20th Century Fox – totalfloppen "Seven Minutes" – återgick Meyer till independentfilmandet. Ännu ett misslyckande följde med 1973 års "Blacksnake!", en historisk satir som försökte rida på den blaxploitationvåg som vid den här tidpunkten nästan helt hade ebbat ut.
Meyer började tappa sin förut så trogna publik och insåg att det var dags att göra något radikalt. 1975 satsade han allt på ett kort: "Supervixens".
"Supervixens" var mer av allt. Fler tjejer med större bröst, galnare handling, vildare klippning och framför allt en uppenbart självparodisk touch som inte gick att ta miste på. Meyer skämtar här med sig själv och sina tidigare filmer genom att låta den manlige huvudpersonen Clint omges av superkvinnor (med namn som Super-Angel, Super-Cherry och Super-Eula), vars enda mål tycks vara att få honom i säng.
Stackars Clint, som är en man med hög moral, är inte alls glad åt situationen och hela filmen blir en sorts osannolik sexfantasi som i viss mån driver med traditionella könsroller samtidigt som den naturligtvis ogenerat exploaterar såväl sex som våld i kommersiellt syfte.

Meyer var tillbaka i matchen igen och fortsatte på samma spår med "Up!" (1976) och slutligen hans sista film till dags dato, "Beneath the Valley of the Ultravixens" (1979). För dessa två produktioner fick han åter igen hjälp med manusskrivandet av Roger Ebert och bägge filmerna var så skruvade och överdrivna att de inte liknade något annat. Det var nästan så man kunde börja tala om en egen Russ Meyer-genre.
Samtidigt var det alltså här som Russ Meyers karriär som filmare tog slut.
Att jobba utanför det etablerade studiosystemet hade blivit för dyrt och Meyer började få svårt att hitta biografer som ville visa hans svårkategoriserade filmer. För tama för porrfilmspubliken och samtidigt ansedda som allt för konstiga för att gå upp på vanliga biografer hamnade filmerna mellan två stolar.

De senaste tjugo åren har Russ Meyer levt på gamla meriter.
Videons genombrott i början av åttiotalet blev en guldgruva för Meyer, som ensam innehade rättigheterna till praktiskt taget alla sina filmer.
I kombination med den kultstatus han fått på senare år genom nya generationers intresse för hans filmer har detta gjort honom till en rik man. Hans egen firma, RM Films International, finns på Internet och där kan man både köpa hans filmer och andra produkter såsom filmaffischer och T-shirts.
Dessutom kan man inhandla Russ Meyers nyligen avslutade självbiografi, ett epos i tre band som förutom text även innehåller mängder av bilder.
Upplagan är begränsad och priset ligger på närmare 2000 kronor.
Titeln? "A Clean Breast: The Life and Loves of Russ Meyer".

FILMOGRAFI:

The Immoral Mr. Teas (1959)
Eve and the Handyman (1960)
Erotica (1961)
Wild Gals of the Naked West! (1961)
Europe in the Raw (1963)
Heavenly Bodies! (1963)
Lorna (1964)
Fanny Hill (1964)
Mudhoney (1965)
Motorpsycho! (1965)
Faster, Pussycat! Kill! Kill! (1966)
Mondo Topless (1966)
Common-Law Cabin (1967)
Good Morning and Goodbye! (1967)
Finders Keepers, Lovers Weepers! (1968)
Vixen (1968)
Cherry, Harry & Raquel (1969)
Beyond the Valley of the Dolls (1970)
The Seven Minutes (1971)
Blacksnake! (1973)
Supervixens (1975)
Up! (1976)
Beneath the Valley of the Ultravixens (1979)

För vidare läsning:
David K. Frasier: "Russ Meyer – The Life and Films"



Albin Valsinger: 03-08-28


 

 


 
> maila crew@bulldozer.nu