[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]
>> hört - musik - recension - festival - SAMA 2006


SAMA 2006

Trädgår'n, Göteborg 2006-04-14

Syntharnas årliga musikgala SAMA, långt från P3-pop och Aveny-klubbar, lockade tusentals svartklädda musikentusiaster till Trädgår'n i Göteborg. Trots en entusiastisk publik, en kompetent line up och en skånsk rymdsmurf som konferencier sänkte teknikstrul och det röriga upplägget helhetsupplevelsen.

Årets upplaga av Scandinavian Alternative Music Awards gick traditionsenligt av stapeln under påsklidandets höjdpunkt. Glömt är den tid då långfredagen innebar att nöjesarrangemang och musikunderhållning var strängt förbjudet. Det enda som verkar ha fastnat är seden med att vara sorgesamt svartklädd för att åminna sig Jesu lidande.

I vanlig ordning var publiken minst lika intressant att titta på som det som hände på scenen. Ofta till och med mer. Trots en ganska förfriskad publik så var det mest spektakulära man kunde åse fantasifulla kreationer och
Jag blir ganska ofta förvånad över att artister som spelar alternativmusik äntrar scenen iklädda jeans, t-shirt och keps.
Hellooo, ni är där för att underhålla. Bjud till lite!
Men turligt nog finns det band som tar det visuella på största allvar och har på sig bästa gåborts-kopplet över arméskjortan (Spetsnaz) eller kör snygga svartvita filmprojektioner på ett skrynkligt lakan i bakgrunden (Sturm Café) eller leker Gollum och den onda clownen från helvetet (Das Ich).

IRIS (Stora scenen) 20.00

Två trallande Texassynthare (eller tre som de faktiskt är på scenen denna konsert) som mer ser ut som Gyllene Tider än synthare. Det är en elak beskrivning, men vad skall man säga om bandets sceniska framtoning. Inte är det särskilt styggt och synthigt inte. Det är trallvänligt synthpop i sommarbeige förpackning. Skulle funka finfint som svensk sommarturné med hela-familjen-picknick i solsken till.
Sångaren Reagan Jones ser ut som en pojkbandssångare som vill appellera 13-åringar och man skäms inte för att ha förstärkning av en elgitarr på scen.

Men musiken är det inget fel på. Jag såg dem live första gången på Arvikafestivalen för två år sen, och fastnade för deras kompetenta gladpoppiga och refrängklistriga synthmusik, deras ödmjuka stil och genuina spelglädje.

Samma intryck ger de denna spelning. De framstår som förvånade över publikresponsen och när de blir inklappade till ett extranummer verkar de inte riktigt ha planerat för ett sånt. Eller så är det bara fejk, spel och falsk blygsamhet, men det funkar.
Att Reagan Jones kliver omkring i lokalen mol allena som en vanlig man efter bandets spelning förhöjer intrycket av att han inte tar sin synthpopstjärne-status allt för seriöst.

STURM CAFÉ (Lilla scenen, 21.00)

Jag har nu sett Gävles stolthet, Sturm Café, spela live en handfull gånger och det som slår mig är hur de verkligen utvecklats sen första gången jag såg dem.
Ju fler spelningar de har i benen desto säkrare, tajtare och tuffare blir det. Mer självklart. De är säkrare på scen och vågar ta mer plats.

Bodyduon har alltid haft ett bra låtmaterial som skamslöst flirtar med EBM-klassiker som DAF och Nitzer Ebb, men ändå satt sin egen prägel på det hela.
Skoltyskan kommer väl till använding och deras image är klockren.
Den här spelningen har de också en snygg svartvit bildshow i bakgrunden som förhöjer upplevelsen. Det känns som om de har en klart genomarbetad visuell plan för att lyfta musiken ett snäpp till.
Med första albumet "So Seelisch, So Schön!" i ryggen har de givetvis mer låtmaterial att plocka av och självklart ryms både singeln "Der Grosse Schwein" och gamla klassiker som min favvo "Die Zombiejäger" och "Stiefelfabrik".

Det enda som är negativt är att scenen som vanligt är för liten för dem. De förtjänar mer utrymme och mer uppmärksamhet. Vilket manifesterades genom att de inte vann pris för varken "Bästa nykomling" eller "Bästa artist". Tråkigt och snålt av synthpubliken som inte röstade fram dem så långt som de borde.

DAS ICH (Stora scenen, 21.15)

Här har vi ett band som vet hur en slipsten skall dras.
Galna drama queens är bara förnamnet. Sångaren Stefan Ackermann, en Gollum-lookalike, äntrade scenen med helt rödmålad kropp och lät med sin gummiböjliga lekamen och sitt spastiskt minspel uppföra galna pantomimer medan han tjackspattigt mässade och spottade ur sig bombastiska haranger på tyska.
Bisittaren Bruno Kramm liknade en tjock ond clown i röd domedagskåpa och kunde lika gärna ha huserat bakom en gigantisk kyrkorgel som bakom keyboard och datorer.

Bandets musik är ett slags överdådigt elektroniskt symfoniskt mässande i gothstil. EBM parat med klassisk musik. Mycket effektfullt.
Bandet har funnits sen början på 80-talet och hystat ur sig album med titlar kärnfulla titlar som "Antichrist", "Satanische Verse", "Feuer" och "Stigma". Det senaste, "Cabaret", släpptes i mars.

Tyvärr, och det var ett gigantisk tyvärr, så strulade tekniken så kopiöst att konserten avbröts 4-5 gånger innan bandet till sist gav upp och gick av scenen i förtid.
Men Ackermann gjorde hela tiden sitt bästa för att underhålla publiken under tiden som Kramm stod böjd över den trilskande datorn. Det funkade förvånansvärt bra. Mäktig allsångs-akapella av bland annat "Destillat", smädande av Windows och Bill Gates apropå datorns kollaps och en hel del apspel och publikflirteri.

Men när den efterlängtade "Gottes Tod" skulle framföras fick datorn eller de högre makterna nog för gott. Kanske var det Gud som ville göra sin existens påmind eller så var det bara fet otur, för Das Ich var kvällens bästa underhållning alla kategorier. Publik, band och arrangörer (som enligt ryktet försökt boka Das Ich i fler år) hade förtjänat en helgjuten spelning utan strul.

STRASSE (Lilla scenen, 22.30)

Tyvärr, det här suger.
Ljudet är kasst och det enda som hörs ut är sångarens falska vibrato som helt sänker varje låt.
Jag blir så pinsamt berörd av detta bands konsert att jag måste lämna rummet efter tre låtar.
Att inte de själva heller är nöjda med ljudet är väl både väntat och i alla fall lite hoppfullt, men att sångaren pekar på micken och grimaserar desperat större delen av tiden gör intrycket av tragik och pinsamhet än större. Det känns direkt oproffsigt faktiskt. Jag är inte precis den enda i publiken som vrider olustigt på mig och sneglar mot närmsta nödutgång.

Hur det låter? Som en korsning mellan en bilolycka och ett tidigt Europe med Lustans Lakejer-komplex. Och väldigt trött och sunkigt.

Jag lyssnade mycket lite på detta band när det begav sig, dvs i början på 80-talet, så för mig finns inget nostalgiskimmer kring varesig band eller musik som kan kompensera. Redan då föreföll de mig som dåliga Lustans Lakejer-kopior.

Även LL har haft problem med att åldras med värdighet, och inte heller i den här grenen har Strasse vunnit över den svenska nyromantikens fanbärare. Tyvärr får man väl säga. Jag hoppas för bandet skull att det här var en oturlig engångsföreteeelse och att deras konserter brukar vara bättre.

DE/VISION (Stora scenen, 23.30)

De/Vision är ett tyskt rutinerat synthpopband som är mycket bra på skiva och därför inte helt oväntat gör en fläckfri spelning på stora scenen.
Men trots att det är klanderfritt genomfört är det inte varken särskilt roligt att se eller höra på. Det är faktiskt riktigt tråkigt.

Framför allt får man känslan av att det kunde vara vilket popband som helst. De sjunger på engelska och särskilt alternativa är de inte. Jeanskillar i keps som står-rätt-upp-och-ner-och-sjunger/spelar. Jag blir snabbt rastlös under deras spelning trots att låtmaterialet är helt ok och de spelar flera av mina favoritlåtar. Men det hjälper liksom inte.

Thomas Adam och Steffen Keth har klämt in SAMA-spelningen på sin "Subkutan"-turné. Plattan släpptes i januari och nu åker de runt och promotar den med förstärkning av trummis och elgitarrist på scenen. Inte ett helt lyckat drag enligt mig. De är som bäst när de kör på det mer elektroniska soundet.

SPETSNAZ (Lilla scenen, 00.00)

Örebroduon Pontus Stålberg och Stefan Nilsson blir bara bättre och bättre för varje gång jag ser dem live.
För första gången under kvällen känner jag att det svänger ordentligt och att publiken är med på noterna helt och fullt.

Men precis som när det gäller Sturm Café känns det fel att Spetsnaz spelar på en så liten scen. Den är dessutom för låg och med en stor publik i salen blir det nästan omöjligt att se nåt alls vad som pågår på scenen.

Det här är EBM när den är som bäst. Hårt, tungt och tajt. Spetsnaz har dessutom ett schysst låtmaterial som de levererar utan pardon.
Att de spelar på alla body-klyschor som finns gör det inte sämre.
Men att de muntligt känner sig tvugna att markera sin avsky mot fascism visar också att de inser att deras image och stil väcker vissa associationer, precis som mycket av EBM-musiken gör.
Ridstövlar, brun skjorta, slips, svarta handskar och koppel passar perfekt till nån som står bakom trummorna, precis som muskler, linne, snagg och armybrallor passar på den som hoppar omkring på scenen och sjunger hårt och tufft. Men det gäller ju som sagt att inte kopplas ihop med fel sorts politiskt ställningstagande.

Spetsnaz är ett av de band som levererar mest till publiken denna SAMA-kväll.

VNV NATION (Stora scenen, 01.00)

Futurepopens finest är förstås kvällens headline. De har spelat i Sverige ett otal gånger förut, men det hindrar inte att de är lika taggade som vanligt och att publiken snällt lyder Ronans minsta vink. Och det vinkas en del från scenen.

Ronan snackar med publiken en massa. Han håller faktiskt långa monologer, bland annat om svenskarnas alkoholvanor följt av nåt slags analys av det svenska kynnet. Det blir lite babbligt, men på det stora hela är det roligt och förhöjer stämningen.

Han nöjer sig inte heller med en ljummen publikrespons utan piskar publiken med iderliga uppmaningar att delta, dansa, sjunga med och vifta med armarna. Det skapar också kvällens mest engagerade publik. Det är svårt att bli besviken på konserten. Trots att VNV Nation låter ganska olika på skiva och live så funkar det bra. Mäktigast är "Chrome" från senaste plattan och gamla godingen "Darkangel".



ÅRETS PRISER:
Årets konferencier/prisutdelare var Alexander Hofman från synthbandet S.P.O.C.K, som länge var snudd på husband på SAMA (då kallat SEMA) och brukade kamma hem ett par priser varje år. Men denna gång fick han nöja sig med att dela ut priser till andra artister.

De enda av årets nominerade band som spelade på SAMA var Sturm Café och Spetsnaz, och de vann inga priser så det blev en ganska märklig och nästan lite pinsam situation att band efter band som vunnit pris lät någon halvtafflig skivbolagskille eller annan menlös stand in komma och hämta priset, medan de själva inte ens var på plats.
Att SAMA och därmed publikens röster inte står så högt i kurs är anmärkningsvärt och borde oroa arrangörerna.

Hofman skötte sitt jobb väl, som en skånsk liten smurf med duracellbatterierna igång. Det var aliendockor, vinslurpande och synthdans.

And the winners are...

Årets nykomling:
Synthpoppiga Thermostatic från Göteborg som släppte sitt debutalbum för ett tag sen. En välförtjänt vinnare.

Årets klubb/festival:

Arvikafestivalen
. Svårt att avgöra om det var väntat eller oväntat. Å ena sidan är Arvikafestivalen den största svenska alternativmusikfestivalen, å andra sidan är de allt som oftast inte särskilt alternativa längre.

Årets album:
Norska Apoptygma Berzerks "You and me against the world" spöade Alice in Videolands, Röyksopps och Thermostatics skivor.

Årets låt:
Colony 5:s "Plastic world" fick priset i hård konkurrens med Code 64:s "Leaving Earth", Le Sports "Tell Noone about tonight" och Spetsnaz "Degenerated ones".

Årets artist:
Skånska Alice in Videoland skåpade ut Apoptygma Berzerk, Colony 5 och Sturm Café.

 

Mia Gustavsson: 06-04-16


 
> maila crew@bulldozer.nu