Alexander Hofman är sångare och textförfattare i bandet är innerligt trött på allt snack om bandets image och den sura inställningen till synth som musikgenre.

- Jag är less på attityden som vissa recensenter har, typ "bli moderna, ge upp".
Få synthband är så moderna som vi. Vårt sound har utvecklats massor och vi får influenser från alla typer av musikstilar, inte bara synth.
Det här föraktet mot synthmusik sitter ju i ända sen den slog igenom på 80-talet. Ändå är synthen grunden till mycket av den moderna musiken, som house, techno och viss popmusik.
Att vara influerad av 60-talsrock är helt okej, men inte att vara influerad av 80-talssynth.
Synthen är en av de mest bespottade genrerna i musikhistorien trots den revolution som synthen faktiskt gjorde på musikfronten. Den är långt större än punk-revolutionen, men man erkänner den inte.
Varför tror du att det är så?
- Många av de musiktyckare och recensenter som hade, och fortfarande har, makten är influerade av 60-talspop och -rock med referenser som Stones och Beatles. För dem var det säkert omöjligt att dra paralleller mellan sina favoriter och en helt ny musikstil.

Att det ändå inte sker ett generationsskifte när de som är uppväxta med 80-talssynthen kommit in på tidningarnas nöjesredaktioner tror han beror på att musikjournalister egentligen mest är en klubb för inbördes beundran där huvudintresset är att imponera på andra journalister.
Ett slags åsiktsgemenskap där alla följer huvudströmmen och tycker ungefär likadant för att kunna dunka varandra i ryggen.

- Just nu är vi ju i ett mitt emellan-läge. Vi är inte tillräckligt breda för att vanliga medier skall beskriva oss annat än som ett lite konstigt synthband, men inte tillräckligt alternativa för att underground-fanzinen skall skriva så mycket om oss. Nu är vi ju dessutom mer ett popband på synthar än ett synthband. Senaste plattan är kanske lite för modern och välproducerad för att de skall gilla det, det låter inte tillräckligt ruffigt "underground" längre.

Fokuseringen på bandets image får också alltid mer utrymme i media än bandets musik. Under sina alias Android, Crull-E och Yo-Haan flirtar de med Star Trek, hänvisar till hemplaneten Vulcan och på hemsidan kan det stå saker som:
"Alien Worlds is followed by a big European tour consisting of almost 40 gigs! Lots of fun and Romulan Ale. Goes to planet Eminar 7 for huge show that is broadcast to 3 nearby galaxies (Earth isn't interested)!".

- Bara för att vi är ett gladlynt band är det lätt att skratta bort oss. Om vi haft en påklistrat svår, deppig och mystisk image hade vi säkert blivit annorlunda bemötta. Vi är oerhört seriösa när det handlar om vår musik, vi satsar 110% på det vi gör, om än med glimten i ögat. Vi är "äkta" som det heter på hiphop-språk. Om vi varit fejk hade vi inte klarat oss så här länge.

Angående bandmedlemmarnas alias så tycker han att journalister hänger upp sig för mycket på det när det gäller S.P.O.C.K.
- Det är inte som att de ständigt skriver om att Joey Tempest, E-type eller Bob Dylan inte heter så på riktigt, det är underförstått.

Vad är skillnaden mellan Alexander och ditt S.P.O.C.K-alias Android?
- Ingen alls, det är det som gör det så fiffigt, för då slipper man komma ihåg vad man ljugit om. Jag är Alexander hela tiden, även när jag spyr på toan på Spy bar.

Det där låter intressant…berätta mer…
- Jag har inte ens varit på Spy bar. Jag bor ju i Malmö.

Hur är synthklimatet i Sverige jämfört med Tyskland?
- Sverige har en bredare scen, men färre evenemang. I Tyskland är synthscenen mer nischad, men där finns å andra sidan ett större utrymme för klubbar och evenemang med specialinriktning. De har fler invånare och folk är beredda att åka långt för att gå på en särskild klubb eller konsert, så är det inte riktigt i Sverige. Det gäller förresten inte bara synth utan även annan typ av musik.
Och vilken stad är ledande inom synth-evenemang i Sverige?
- Nu för tiden är det Göteborg, eftersom det både finns Romo Night med sin new romantic-stil och galor av typen SAMA (Swedish Alternativ Music Award). Förut var det Malmö som hade klubben Stadt Hamburg, en scen för all typ av "knäpp musik" från synth och independent till punk. Tyvärr lades den ned för att ägaren ville satsa på dansband.

Kan man lyssna på S.P.O.C.K utan att ha sett ett endast avsnitt av Star Trek?
- Självklart, musiken talar för sig själv. Jag vill att varje låt skall vara lite som ett TV-avsnitt, en berättelse som man kan läsa även utan att höra musiken. Jag skriver ungefär 95% av alla texter och det brukar gå till så att jag lyssnar på musiken som Johan och Christer skrivit och sen får jag ett slags känsla, som en berättelse som växer fram i huvudet.
Vår musik handlar förresten inte bara om Star Trek, på senaste plattan finns det faktiskt inga Star Trek-låtar alls.
Vi skriver om jordiska ämnen ur ett universiellt perspektiv.

Vill du aldrig skriva en vanlig kärlekssång som inte handlar om rymden?
- Det har jag gjort, på senaste plattan!
"Queen of space" handlar om en romans med en piratdrottning som går åt skogen...fast hon råkar finnas i rymden.
"Astrogirl's secret" är en vanlig kärlekshistoria om en kille och en tjej...fast hon är en alien. "Back on Mars" handlar om hemlängtan och att slå sig till ro...även om det är på Mars.
Rymdtemat är egentligen outtömligt eftersom vi inte vet så mycket om rymden än och man kan fantisera helt fritt.
Vi är ju allihop i bandet intresserade av allt som har med rymden att göra, inte bara Star Trek. Det är alltifrån Star Wars, Babylon 5, X-files och Alien till rymdforskning, Marsresor och rymdstationen ISS.

Vilken Star Trek-serie är bäst?
(För de läsare som inte är inne på SciFi-serier kan Bulldozer upplysa om att Star Trek finns i fyra upplagor - The original series från 60-70-talet med Spock, kapten Kirk och de andra klassiska velourklädda nissarna.
Star Trek: The Next generation med kapten Picard, Data och klingonen Worf är upplaga två. Deep space nine handlar om en rymdstation där figurer från Next generation dyker upp och Star Trek Voyager handlar om ett rymdskepp som är vilse i rymden och försöker ta sig hem)

- Ärligt talat ser jag inte så mycket på Star Trek längre, men jag måste svara Star Trek: the original series, den serie jag såg först. Utan "The classics"- ingen Star Trek. I The Next generation är de bästa avsnitten de som handlar om klingonerna. Jag gillar också Deep Space Nine som har en bra handling. Voyager är mer en typisk söndagsserie som jag tycker att det är väldigt roligt att hitta fel i.
Sen jag läste boken "Nitpickers guide" (en bok där alla logiska och tekniska missar påpekas) har jag ju svårt att se nåt avsnitt normalt utan att hänga upp mig på alla misstag.
Jag är faktiskt med på en Star Trek-mailinglista där jag brukar påpeka felen i varje avsnitt. Det börjar bli en sport att göra det, även om de andra har börjat ignorera mig nu…

Hur ser en typisk S.P.O.C.K-fan ut?
- Som Britney Spears, säger Alexander drömmande.

Alltså, nu menar jag de fans ni har och inte de ni skulle vilja ha.
- Vaddå, du vet väl inte om hon gillar S.P.O.C.K.

Det är ju sant förstås.
- Lene i Aqua kanske, säger han finurligt.

Alexander berättar att han skickat en S.P.O.C.K-platta till Aqua-baben med det hjärtnupna meddelandet "Till jordens drottning från rymdens konung".
Hela Bulldozer-redaktionen tycker att det var det flottaste de hört och att Lenes hjärta måste ha smält av lycka över både plattan och hälsningen.
Genom kontakter fick han löfte om att plattan skulle komma direkt i Lenes händer, men än har hon inte skickat nån av sina plattor med en liknande dedikation. Det gör dock inget eftersom Alexander åtminstone redan har första Aqua-plattan i sin skivsamling.

- När jag hörde "Barbie girl" första gången tyckte jag att det var skit, men jag har kommit fram till att det är en sån låt man kommer att kunna nynna om 50 år, vilket säger nåt om dess kvalitet. På första plattan är 5 spår genialiska och resten helt kasst.

Han uttrycker också en stor beundran för Cheiron-gänget och tycker att Britneys låt "Stronger" funkar bra att dra på med maxvolym i de nyinköpta högtalarna. Hurvida det är politiskt inkorrekt eller ej att gilla slickt producerad trallpop skiter han högaktningsfullt i.
Han tycker inte heller att man måste vara hårt insnöad på synthmusik för att det är den genre man själv sysslar med. Tvärtom.

- Vi influeras av och lyssnar på all typ av musik. Från metal till Motown-soul och 40-talsblues. Även om det är en klyscha så är det så att "en bra låt är en bra låt" oavsett inom vilken musikstil. Vår minsta gemensamma nämnare i gruppen är givetvis att vi växte upp med, och lyssnade på, 80-talssynthpop. Men det betyder inte att vi lyssnar så mycket på dagens synthmusik varken privat eller när vi inspireras till våra låtar.
Generellt tycker jag att fler synthband borde influeras mer av andra musikstilar så att musiken utvecklas. Tyvärr står många synthband och trampar och behåller samma sound hela tiden.
Det är också konstigt att dra all synth över en kam, det finns ju många olika stilar. Det är som att dra all gitarrmusik över en kam…
Varför kan man inte få gilla flera olika typer av musik förresten?
Måste man välja mellan korv med mos och kebab? Varför kan man inte gilla båda? Samtidigt? Jag skulle gärna ta både en korv med mos och en kebab samtidigt…

Alexander låter hungrig…

- Vad var frågan egentligen? Hur ett S.P.O.C.K-fan ser ut? Jag tror inte vi attraherar de vanliga svartklädda syntharna, utan vår publik är blandad och ser inte ut på nåt särskilt sätt. Först och främst är det glada människor.
Sen kan de vara Svenssons, hårdrockare, hiphoppare eller nåt annat.

Det är extremt många chalmerister som gillar er…
- Jaså? Det måste beror på att de är extra intelligenta människor.
Kanske måste man vara intelligent, istället för att vara fördomsfull och inskränkt, för att ta till sig vår musik?

Om du skulle rekommedera en av era skivor till någon som aldrig hört S.P.O.C.K, vilken skulle det bli?
- Det är alltid den senaste plattan som ligger en närmast om hjärtat. Jag lyssnade faktiskt igenom alla våra plattor för nån månad sen och skämdes lite. Jag har ju inte varit någon lysande sångare direkt, det är först nu som det börjar låta riktigt bra tycker jag. Som tur är går man framåt och utvecklas, förbättrar sig. Det positiva med det nya albumet är att det är så varierat. Det finns både gladpop och mer dystra stämningar, men samtidigt med en tydlig röd tråd genom hela skivan.

När vi pratar om andra musikstilar berättar Alexander om ett möte med den gamle hårdrockaren Alice Cooper som han träffade på "Monsters of Rock"-turnén.
- Vi skakade hand och han lovade oss en sak…

Trots nyfikna frågor förblir Alexander hemlighetsfull. Så vida Alice inte lovat bort golflektioner eller är nära vän med Lene i Aqua så kanske vi får höra en duett mellan hårdrockens grand ol' man och Sveriges synthkungar.
Det vore ju så banbrytande att bara tecken på liv på Mars skulle övertrumfa det.

Alexander associerar med ett ord om:

The Spotnicks - föregångare
(Bulldozer förtydligar - The Spotnicks är Sveriges första rymdband som redan på 60-talet spelade i rymddräkter)

West Coast Trekkers - pionjärer
(Bulldozer förtydligar - WCT är en förening för Star Trek-fans i Västsverige som naturligtvis gillar S.P.O.C.K extremt mycket)

Depeche Mode - stora
(Bulldozer förtydligar - Om du inte vet vilka Depeche är så finns det inget hopp för dig. Det kan tilläggas att när Depeche intervjuades av en svensk journalist och fick höra smakprov på diverse svenska synthgrupper var de extremt svårflirtade. Bara S.P.O.C.K fann nåd inför deras kritiska öron)

Nörd - entusiast
(Bulldozer förtydligar - Med andra ord som alla vi på Bulldozer-redaktionen.
S.P.O.C.K har för övrigt spelat på en av världens största nördsammankomster, dvs ett Star Trek-konvent i Pasadena, USA, 1999. Christer sprang nästan omkull Jeri Ryan (bystiga blondinen "Seven of Nine" i Star Trek Voyager), medan hela bandet blev fotade tillsammans med Kapten Kirk (William Shatner).
Alexander berättar: "Kul där var Shatners storhetsvansinne: tre ståtliga
svenska pojkar tillsammans fick en något kortväxt Kirk att, precis innan fotot
avfyrades, ställa sig lite på tårna!". Bildbevis finns på S.P.O.C.Ks egen hemsida.)

Klingon - spännade
(Bulldozer förtydligar - Klingoner är en krigisk ras som förekommer i Star Trek-serien)
Alexander säger att han omvärderat klingoner sen han skrev texten till låter "Never trust a klingon" som finns på plattan "Five year mission".
Efter att ha sett "Star Trek: The Next generation" tycker han att man får en djupare syn på den klingonska mentaliteten och kulturen. Istället för att skildra dem som varelser som åker runt i universum och slår ihjäl folk så fokuserar man på klingonernas mentalitet, som är extremt inriktad på heder.
"It's better to die on your feet then live on your knees" är ett typiskt klingoncitat.
- Jag tror att vår planet hade varit en bättre plats om fler levt efter det.

Hockey-VM - dramatik!!!
(Bulldozer förtydligar - det gick inte så bra för Sverige i år. De blev spöade av Tjeckien i semifinalen)
- Ojojoj, det var tre matcher där på raken som var ruggigt spännade….
Alexander är nämligen hockeyfantast och skaffade en extra stor TV enkom för att kunna njuta av matcherna till fullo. Själv har han inte stått på ett par skrillor på 27 år så han föredrar hockey utan is - hans innebandylag Trek Stars ligger faktiskt i division 2 i innebandy-serien.

Tribbles - jobbiga
(Bulldozer förtydligar - Tribblar är små ulliga pälsbollar som förekommer i ett enda avsnitt av Star Trek: The Original Series)
Alexander skrattar och hänvisar till S.P.O.C.K-låten "Trouble with Tribbles" på plattan "Alien worlds".
Han beskriver dem som gulliga men extremt jobbiga små pälsbollar som föds gravida och förökar sig extremt fort om man matar dem med vete.
När jag tycker att de uppvisar vissa likheter med Gremlins så säger Alexander att det inte bara är Hollywood-filmer som snott koncept från Star Trek och ger bland annat exemplet på 80-talsbandet T'Pau som är döpta efter översteprästinnan på planeten Vulcan.

Om namnet S.P.O.C.K:
Bandet hette från början Mr Spock, men eftersom Paramount ville ha stora pengar för att låta dem använda det bytte de till - Star Pilot On Channel K = S.P.O.C.K.

Bandets historia:
För dryga 13 år sedan startade bandet som en födelsedagspresent till den förre bandmedlemmen Cybernoid.
Eddie Bengtsson eller Eddie B Kirk frågade om Alexander kunde sjunga.
Han var inte säker, men tyckte att körlektionerna han tagit nån gång kunde komma väl till pass.
En liten lägenhet, en rökmaskin, en PA-anläggning och Android & Cybernoid på scen - succén i bekantskapskretsen var ett faktum.
Det band som dittills varit på tapeten för Alexander - det obskyra synthbandet Sofia Antenn vars största merit var en cover på "Lili Marleen" - lades i malpåse. Sedan dess har det rullat på i utvecklingen från hobbyband till synthstjärnor.

Om skivbolaget Subspace:
För fem år sedan stod S.P.O.C.K helt utan skivkontrakt. De små bolagen var de inte intresserade av och de stora var inte intresserade av dem. Då föddes idén om att starta ett eget bolag. Tillsammans med vännerna Bo Magnusson och Fredrik Rundqvist körde de igång i liten skala.
S.P.O.C.K själva var försökskaninerna, men efter ett tag utvidgades bolaget med andra synthband. Idag är nästan hela den svenska syntheliten samlade under etiketten. Covenant, Cat rapes dog, Siste mannen på jorden, Mobile homes och Page för att nämna några. Subspace distribuerar dessutom tyska bolaget Bloodlines band i Sverige, bl a Melotron & Funker Vogt.
Förutom att ge ut skivor håller bolaget på med boknings- och förlagsverksamhet

S.P.O.C.K-diskografi:
"Five year mission" 1993
"Alien worlds" 1995
"A piece of the action" 1995 (samlingsskiva)
"Assignment: earth" 1997
"Earth in orbit" (live) 1997
"S.P.O.C.K:1999"
"2001:A S.P.O.C.K Odyssey"

S.P.O.C.K är även med på plattan "I Sometimes Wish I was Famous" från 1988 där svenska synthband hyllar Depeche Mode.

Nuvarande medlemmar:
Android - Alexander Hofman
Crull-E - Christer Hermodsson
Yo-Haan - Johan Malmgren

Tidigare medlemmar:
Eddie B Kirk - Eddie Bengtsson
Cybernoid - Finn Albertsson
Plasteroid (även känd som Hemoroid, Polaroid och Asteroid) - Johan Billing