>> Arvikafestivalen 2008 - huvudsida
Arvikafestivalen 2008
03-04-05 Juli

Arvikafestvalen 2008

Två dagar av stekhett inferno och en dag av smattrande hagel och översvämning i Apollotältet.
På det hela taget en bra festival, särskilt för oss som inte bodde på den legendariskt lervänliga huvudcampingen och slapp vakna av att grannen frenetiskt snickrade på en ark.

Arvikafestiveln gjorde ett rekordår, både med 18.000 besökare och i namnkunniga bokningar. Dessvärre bestod en del av bokningsrekordet av att man hade rekordfå synthband och en av de ointressantaste vintergatorna på länge.
Visst, Slayer är alltid Slayer och för oss som gillar brutal metal var Arvika helt rätt i år, men Bulldozer har redan tidigare gnällt över hur Arvika tappar sitt fokus och kommer så fortsätta medan hopp ännu finns kvar för en ändring.

Det som känns lite tråkigt var uttunningen av matutbudet och att kommerstälten blivit färre. Det är en riktning vi sett tidigare och det är verkligen inte bra. Förr om åren kunde man, ifall det till äventyrs inte fanns något att se på scen, strosa bland stånden som sålde saker, men nu var de så få att man tittat klart på hårdrockströjor redan första dagen.
Var befann sig för övrigt ståndet som borde ha sålt gasmasker eller åtminstonde EBM-tröjor?

Maten var katastrofal, och förutom en halvhygglig jättehamburgare var det bara läskigt tråkiga pizzaslices och samma gamla langos som de försöker lura i en på varje stadsyra eller "tre öltält och en trubadur" i hela Sverige. Två stånd sålde belgiska våfflor till hutlöst överpris. Visst, de doftar smaskens, men förr eller senare står du där och har betalt 40 spänn för en halvbakt degklump med tubgrädde på.

En lysande nyhet var vattentoaletter, både på området och på bägge campingarna. För en femma fick man tillgång till en toalett som inte luktade jäst bajamaja och dessutom möjlighet att tvätta händerna efteråt.

På tal om vatten så orsakade hettan en sällan skådad törst hos festivalbesökarna. Och då inte den typen som stillas med öl och annat alkoholrelaterat. Visst var det ypperligt med vattenkranar här och var på området, men hur tänkte man kring att det inte fanns nån möjlighet att köpa eller få tag på embar att fylla med vatten inne på festivalen?

Lika svårt som det var att hitta en vanlig hederlig PET-flaska, lika svårt var det att kunna kasta sitt skräp som en vuxen människa. Visserligen verkade de flesta inte ens ha den ambitionen, utan släppte allt vid sina fötter och gick. Men chansen att några fler tänker till ökar om man faktiskt placerar ut soptunnor med minimalt mellanrum. Nu fick man verkligen leta för att hitta nån ledsen liten upphängd sopsäck i ett hörn.

Att faktiskt åka på festival för att se på bandet är ett vågspel som inte många vågar sig på, men Bulldozer-reportrarna är dina hjältar i det sammanhanget. Vi var nyktra och nyduschade och kunde med fräscha blickar, rentvättade öron, nysnutna näsor och oförstörda smaklökar ta del av festivalens alla aspekter.

Läs våra recensioner
Läs Haralds dag-för-dag-krönika




Bulldozer går igenom Arvikafestivalen dag för dag