[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]

 


 

>> novellen - jakt


Jakt

Om man lyssnar noga kan man höra dem, trots dimman och trots regnet. Svaga ljud som på avstånd, upphetsade röster och skall av blodtörstiga hundar. Än har de bara en svag aning om var jag är, bytet.
Än är jag avlägsen och kall som stjärnorna. Men inget gömställe kan vara för evigt, ingen fristad är för alltid säker.
Snart måste jag springa igen, rusa genom skogen som en vettskrämd hare. Men för ögonblicket kan jag ligga här och hämta andan.


Hund av Vendela HellstrandHösten kom tidigt i år efter en kort och regnig sommar och det är redan mycket kallt i kvällsluften. Jag följer min andedräkt med blicken, tjocka moln av vit rök som väller ut ur min strupe.
Förutom hundarna och männen hör jag inte ett ljud. Natten verkar dra efter andan som om den visste att något fruktansvärt är på väg att hända. Alla smådjur och insekter håller sig i skydd på grund av regnet antar jag.

Här i dalsänkan kan jag känna mig trygg, ingen kan se mig och hundarna borde ha svårt att spåra mig i regnet. Men jag vet med mig att tryggheten är bedräglig. Om någon av rösterna kommer med sina strålkastare kommer min kontur att synas tydligt hur mycket jag än kryper ihop och försöker lägga mig ner på marken. Det finns en chans att de går förbi, men hur stor är den? Jag lägger helst inte mitt liv i händerna på slumpen om jag kan undvika det.
Lät det där skallet närmare?

Jag tänker på hundarna jag såg en skymt av tidigare. Raggiga och jättelika som om en galning korsat vargar med björnar och drivit dem till vansinne. Rabiessmittade helvetesbestar som skulle kunna slita hjärtat ur en sten med sina kraftiga käkar.
Skulle det var bättre om någon av männen fick tag i mig?
Männen med sina tomma mordiska ögon och sina skarpladdade gevär, vad har jag gjort dem? Varför detta uppbåd?

De senaste dagarna blixtrar förbi genom ett stressat och fragmenterat sinne. Vandring genom skogen och frukostar på bär och fågelägg. Inget som kan tänkas uppröra någon så mycket att jag skall behöva dö.
Har jag korsat någon illvillig markägares territorium? Har jag sett något som jag inte borde se? Jag vet att jag är vilse, hopplöst förlorad och utan en aning om åt vilket håll vägen hem börjar. Så vad vet jag om trakten? Det kanske sitter någon gammal ondsint storbonde och törstar efter blod här i bygden.

Det där var definitivt ett skall här i närheten. Fortfarande en bit ifrån och utan vittring av mig men helt klart på väg mot min sänka.
Jag rusar igenom skogen så fort mina ben bär mig. Buskar och grenar knäcks under min framfart. 'Bort, bort, bort' är allt jag kan tänka.
Jag tror inte att någon såg eller hörde mig. Det kan inte vara lätt att höra någonting i det oväsen hundarna för. Något som kan tala till min fördel. Men om jag fortsätter att rusa blint framåt som en älgtjur i brunst lämnar jag ett spår efter mig som till och med en valp kommer att kunna följa. Jag saktar ner, stannar till och lyssnar efter omedelbara förföljare, fortsätter sedan jag lugnat mina omedelbara farhågor men nu i ett lugnare tempo.

Vad kan jag behöva för att komma undan?
Vatten, rinnande vatten gör det omöjligt att spåra min via lukten och i en bäck skulle jag inte lämna några fotspår. Var kan jag hitta vatten? Nedåt, bäckar och floder rinner alltid i dalsänkor, på de lägsta punkterna.
Jag lägger om min kurs för att snedda neråt mot nästa dalsänka i hopp om att frälsningen skall finnas där.
På avstånd hörs fortfarande hundarnas skall, kan de ha hittat mitt förra gömställe? Det låter lite som en av hundarna markerar att den hittat mitt doftspår. Om jag ändå inte varit tvungen att hämta andan, om jag ändå inte varit så dum att jag dröjde där så länge. Jag hade kunnat flytta mig bara ett par tio steg åt gången och jag skulle inte ha lämnat en sån tydlig sjö av min egen doft för hundarna att hitta. Nu vet männen att jag rört mig åt det här hållet, om de har en skallgångskedja har de mig snart inringad.

Var är den där floden jag behövde?
Gud, jag har aldrig skänkt dig någon tanke tidigare. Jag har alltid tagit min egen existens för given och jag har aldrig brytt mig om ifall du skapat den här världen och allt levande däri. Men Gud, om du finns, skänk mig en flod nu. En vid en, som man måste simma över. En skummande fräsande fors som kan föra mig med nedströms och skydda mig från dessa galningar som jagar mig.
Gud? Hör du mig? Det här är inte vad jag kallar en flod. Det är knappt värt att kalla bäck. Tack för att du visar att du har humor men jag har den vilda jakten efter mig. Helvetshundarna som hungrar efter mitt kött och törstar efter mitt blod. Jag har inte tid med skämt.

Jag överger min meningslösa konversation med någon som ändå vägrar svara. Jag skulle lika gärna kunna vända mina böner till männen som driver de hundar som envist närmar sig.
Gud behagade inte skänka mig en flod men det vatten jag har får duga. Jag följer bäcken uppströms för att jag hoppas mina förföljare skall följa den nedströms. Det är väl det naturliga? Att följa vattnet åt det håll det rinner?
Jag färdas så skyndsamt jag vågar igenom vattnet. När man inte kan se botten kan det finnas faror, vassa stenar, gropar eller uppstickande pinnar. Men om man liksom lufsar fram utan att lyfta på fötterna kan man på något sätt känna sig för och skydda sig för de värsta misstagen.
Det kalla vattnet runt mina nakna fötter jagar den trötthet och utmattning jag känt de senaste timmarna på flykten och mina tankar börjar återigen kretsa kring orsaken till jakten.

De har varit efter mig sedan i morse. Det första jag såg var en av männen, klädd i gröna kläder, han måste ha blivit lika överraskad som jag av mötet för han tvekade en sekund innan han höjde geväret mot axeln. Jag vände om så fort jag såg hans fientliga avsikt och kände hur kulan passerade förbi min skuldra. Jag såg hur en stor bit bark slets bort på ett träd där den träffade och kunde bara tänka hur den hade varit menad för mig.
Det måste ha varit något som hände i går. Man samlar inte ihop ett sånt här uppbåd i en handvändning. Mannen som sköt efter mig måste ha varit någon form av förtrupp, eller på väg till någon samlingsplats där hundarna skulle släppas ut.
Vad hände igår? Jag vandrade vilsen och lite frusen igenom en regnblöt skog. Gick och lade mig när solen gått ner. Jag sov, jag vaknade på morgonen. Nej, inte på morgonen...

Hundar av Vendela Hellstrand
Hundskall, hundskall från någonstans bakom mig. De har kommit fram till bäcken.
Gud, gör så att dom går nedströms. Gör så att skallgångskedjan inte kommer över backkrönet just nu och ser mig lufsa omkring i den här dalgången. En chans att komma undan är allt jag begär.
Vem försöker jag lura? Gud kommer inte att hörsamma den här bönen heller. Jag kan lika gärna försöka hitta en ny flyktplan. När som helst kommer de över krönet där borta och då är jag en finfin måltavla här i sänkan. Jag antar att jag har tur om gevären dödar mig innan hundarna kommer fram.
Där borta, höga snår som kan gömma mig för männen och deras gevär. Hundarna får jag tänka på senare.

Jag föser försiktigt grenar och sly åt sidan och smyger in i det täta snår som täcker slänten. Det är en annan sort av växtlighet, en välsignad kil av snårskog som trängt sig in i bokskogens hopplösa ödslighet. Hundarna skäller allt närmare, varför gick inte de djävlarna nedströms? Leder du dom Gud? Är det en hjälpande hand från ovan som styr den vilda jakten i sin framfart?

Jag ökar takten. Inte i morse, inte i morse, mina tankar återvänder hela tiden till det påståendet, vad var det som inte var i morse? Jag vaknade inte i morse, jag vaknade mitt i natten! En hund, en man, en kvinna. Plötsligt vaknade jag av ett upphetsat bjäbbande. En liten hund som stod alldeles utanför de täta buskar jag sov i och en man som stod en liten bit ifrån och sa något jag inte kunde uttyda. Lite längre bort stod en kvinna som såg hemskt orolig ut.
Jag var trött, irriterad och yrvaken. Jag visste inte att jag hade kommit in i bebodda trakter och här står det folk och tittar på mig när jag ligger och sover.
Åh, nej.
Insikten slår som en blixt.
Jag dödade dem.

I bärsärkaraseri över att ha blivit väckt dödade jag mannen och hunden.
Ut ur buskaget rusade jag och slog ihjäl hunden med ett kraftigt slag. Sedan kastade jag mig mot den förvånade mannen och bet honom i strupen.
Med ens minns jag känslan av varmt blod som rann ner för min strupe. Jag minns hur kvinnan skrek ett gällt skrik och sprang bort i panik. När den första blixten av vrede passerat genom min kropp blev jag lika rädd som kvinnan och rusade blint bort åt motsatt håll.
Jag är en dråpare, en fara för folk. Inte konstigt att dom sätter sina hundar och sina män med gevär efter mig. Jag kan inte vistas i bebodda trakter om jag är en fara för människor.
Plötsligt inser jag att jag inte längre rör på mig. Jag har stannat i en glänta, förstenad av min plötsliga insikt. Dumt, dumt, dumt...

Var det där ett morrande? När jag vänder mig om ser jag hur en av de rödögda bestarna dyker upp bara ett par steg ifrån mig. Men en kan jag kanske klara. Jag är fortfarande stark. Det här är kanske bara en förlöpare. En som i sin iver att hitta bytet först av alla kommit ifrån de andra.
Med ett gutturalt ljud som får håren på min rygg att ställa sig på ända glider ytterligare en av bestarna ut ur snåren. Ögon som glödande kol och en käft full av långa gula knivar.

Det här är slutstationen.
Gud? Det var trevligt att tala med dig, även om du inte svarade. Har du en aning om vad som händer nu?
Långsamt reser jag mig på bakbenen och försöker med det mest skräckinjagande rytande som jag kan uppbåda.
Ni båda, se upp, jag är en mördare, en dråpare av man och hund. Jag är er undergång. Mina tänder är dödliga vapen och mina ramar kan krossa en ryggrad på ynkliga små valpar som ni med bara ett slag.
Tyst som döden dyker ett tredje par ögon upp.
Vi vet, och vi bryr oss inte. Vi är inte rädda för dig.

Som på en given signal kastar sig alla tre mot mig.
Den första möter en av mina ramar på uppsving. Ett tillfredställande krasande ljud när bröstkorgen krossas och revbenen drivs in i lungorna.
Den andra sätter sina vedervärdiga tänder i min axel, röd ilsken smärta strålar ut ifrån ett blödande sår.
Den tredje försöker träffa min hals men jag är snabbare. Bakåt med kroppen och sedan framåt med huvudet, mina käftar sluts om något mjukt. Blodet som rinner ner längs min hals känns uppfriskande som det ljuvaste källvatten.
Jag ruskar på mig som för att skaka av någon irriterande insekt. Men smärtan består, helvetsbesten hänger fast vid min axel med en skrämmande envetenhet.
Ett kraftigt slag med den andra ramen knäcker lätt nacken på min plågoande. Segerns sötma berusar mig. Jag häver ur mig ett utmanande triumfvrål.
Gud! Är det här allt du har? De här ynkliga småkrypen, var det dom du hade tänkt skulle döda mig. Jag är Ursa, skogens obestridlige konung. Ingen utmanar min vrede och överlever det. Jag är ärrade av tusen strider alla värre än den här. Kom igen Gud! Jag skall krossa dina revben som stickor och jag skall äta ditt hjärta medan det fortfarande slår.

Min triumf är så fullständig att jag glömmer bort att hundarna inte var ensamma. Där står jag omgiven av döda hundar i silhuett mot natthimmeln och vrålar ut min vrede mot Gud när mannen kommer in i gläntan med sitt gevär redo för att döda...
Om man lyssnar noga kan man höra dem, trots dimman och trots regnet, ekona efter mitt sista vrål och smällarna som signalerade slutet på mitt liv.
Men jag bryr mig inte, jag är upptagen just nu. Upptagen med den sista vandringen.
Gud? Nu kommer jag, jag kommer för att riva dig i stycken och dricka ditt blod.
Jag vet, och jag bryr mig inte. Jag är inte rädd för dig.

 

 


text Harald Åberg
illustrationer Vendela Hellstrand
: 2000


 
> maila crew@bulldozer.nu