Här kommer Bulldozers andra läsarnovell skriven av Bengt-Erik Engholm i Stockholm. Han kallar den själv "en småabsurd sak"

Nedrig

Vi hade en längre tid lekt med tanken att köpa hus och när vi såg annonsen "Idylliskt hus med skogstomt ner mot sjön" lånade vi grannens bil och åkte iväg för att ta en titt.
Priset låg dessutom inom det rimliga för oss.
"Måste ses!" stod det också i annonsen och det stämde verkligen.
Tur bara att vi lämnade barnen hemma.

Mäklaren var en nervös typ med flackande blick och jordskredstics som fick honom att likna den gamle tjeckoslovakiske stjärnbacken Suchy: Rätt vad det var ryckte båda axlarna upp så de nästan slog i öronen, och stående så mötte han oss på den lilla farstubron.
Jag kom inte ens åt hans hand för att hälsa utan morsade bara lite informellt och knyckte med nacken.

I telefon hade han nämnt att familjen råkat ut för en tragedi: Pappan hade tagit sitt liv och därför kunde de inte bo kvar.
Det var lite obehagligt men huset var verkligen fint och redan när han släppt in oss i hallen kände vi att det här kunde vara vårt drömhus.

Mäklaren pratade hela tiden och ville visa övervåningen först: Två små sovrum åt väster och ett större österut och i mitten badrummet.
Alla rummen till och med smakfullt tapetserade och trägolven var nyslipade. Nästan för bra, och det poängterade han, och talade om frånvaron av allt möjligt: fukt och mögel, svamp och röta, drag och kyla.
Uppvärmningen pratade han om och den knarrfria trappan ner igen och vi bara log mot varann och visste.

Det var först i köket vi började tveka och känna att allt visst inte var som det skulle: I den oerhört solida gardinstången hade pappan i familjen hängt sig.
Och där hängde han fortfarande kvar.

Min fru ryckte till, höll på att falla och jag tog tag i henne, fick henne att sätta sig ner på en stol.
Jag tömde upp ett glas vatten och gav henne, men mäklaren låtsades som om allt var i sin ordning.

Han gick bara på om vitvarorna och det utmärkta källvattnet och jag försökte så taktfullt som möjligt påpeka det olämpliga i att mannen hängde där.
Först provade jag med menande blickar och genom att liksom snabbt höja mina ögonbryn så fort han såg åt mitt håll.

När det inte hjälpte la jag till små ljud som jag åstadkom med tungan mot gommen, ett slags ekorrljud, vet jag att jag tänkte, men han vände sig bara om och såg ut genom fönstret som om kroppen inte hängt där, lätt gungande i sin grå kostym med slipsen alltför tight runt halsen.
Ögonen hade nästan trängt ut ur sina hålor och tungan stack alldeles blå fram mellan de torrspräckta läpparna.

Jag gick runt och ställde mig bredvid den döde och gjorde en del Groucho Marx-miner jag är erkänt duktig på, låtsades jag hade en stor cigarr och gjorde nya ljudvariationer; smackande, visslande, skorrande, pekade med "cigarren" och nästan vidrörde den avlidne och himlade med ögonen, men mäklaren talade om tomten, om sjön och närheten till staden och ändå mitt i skogen och kommunal samfärdsel, som han uttryckte det och vi blev visade ut i vardagsrummet, där en liten brasa knastrade hemtrevligt i den öppna spisen.

Jag försökte få in samtalet på det där som hängde i köket, men han verkade inte förstå vad jag menade, trots att jag gick så långt som att skämta till det med att fråga om "det inte fanns några lik i garderoben".
Hans axlar gjorde det där språnget, han torkade svetten ur pannan och talade om köpesumma och prutmån och att vi var de första som sett huset och ännu de enda som hört av sig och lån och handpenning, han nämnde besiktning och försäkringar, gav oss telefonnummer och e-postadresser och att vi skulle tänka på det, ja, inte stressa fram något.

Jag la ved på elden och gick ner för att se på tvättstugan, bastun och gillestugan, garaget och hobbyrummet och innan jag visste ordet av hade vi bestämt oss: Huset skulle bli vårt!
Mäklaren tog fram alla de papper en mäklare har och vi skrev ett preliminärt kontrakt som vår bank skulle titta på och vi skakade äntligen hand; han log mot oss och sa att vi inte skulle ångra oss.
Vi åkte nöjda därifrån, tankade bilen och återlämnade den till grannen.
Under hemresan började vi ivriga som barn planera inför flytten och både jag och min fru hade slagits av det märkliga i att han inte luktade någonting alls.

Författaren om sig själv:
Jag är medlem i Skrivarföreningen Utposter, ett gäng runt Olas Utpost.
Vi gjorde en antologi hösten 2000 och jag har precis skickat iväg den andra boken: "Minnen utan gränser", till books-on-demand.
Jag håller själv på med en samling kortprosa - "Kölsillre" kanske den kommer att heta - som också ska tryckas med hjälp av books-on-demand.
Jag är tidigare publicerad: En prosalyrisk roman - "För mina ögon" - Alfabeta 1989, lite Den Blinde Argus och Galago och Provins.
Också med i en antologi på Bonnier/Carlsen våren 2000: Min novell "Blod på hennes vante" avslutar boken som heter "Växtvärk".
Skriver en del, och det spretar åt alla håll, men mest blir det kortprosa och poesi. Förhoppningsvis kommer under året ett "Frispel" (P3) som helt bygger på mina texter.Där kommer man också att få höra min röst.

Bor i Aspudden i Stockholm. Familj.
Utbildar folk i att använda datorer och bilder inom omsorgen om personer med utvecklingsstörning.
Översätter teveserier för barn.

Det är jag. Min hemsida är fattig, men nås via länken till vänster.
Annars finns jag på Olas Utpost och danska tofft.net, som också finns länkade där.

Den här novellen kom till under en period då jag skrev en text om dagen med utgångspunkt från ett ord i SAOL. Den dagen var ordet NEDRIG det jag räknat mig fram till...

Vill du ha kontakt med Bengt-Erik, klicka på byline nedan.