Här kommer Bulldozers tredje läsarnovell skriven av Hasse Gustavsson.

Det amputerade fingret

Telefonen ringer i kasernvakten och i andra änden av luren ber en uppjagad kvinna att jag, som är tjänstgörande vaktchef, skall hjälpa henne.
Hon börjar berätta om sitt problem redan innan jag hunnit säga något. Kvinnan verkar uppjagad och pratar forcerat utan avbrott.
Hon berättar att hennes väninna har försökt att ta livet av sig med hjälp av en överdos tabletter, och därför hjälpts in akut med ambulans till regionsjukhuset.
Hon hade knappt klarat livhanken och ligger nu på intensivvårdsavdelningen.

Kroppen, och framför allt händerna, hade på grund av förgiftningen svullnat, så läkaren hade varit tvungen att amputera fingret där hennes vigselring satt.
Hon berättade vidare detaljerat om hur fingret såg ut innan det knipsades av, att det var blålila och nästan dubbelt så tjockt som tidigare.
Väninnan svävade nu mellan liv och död.

När jag äntligen kom till tals undrade jag vad jag kunde göra åt saken.
- Jo, sa hon, det är så att hennes man är inkallad till repövning på ert regemente och jag måste få tag på honom omedelbart. Men tydligen är dom ute på någon slags fältövning. Han är förresten kapten och heter Svensson, upplyste den initierade kvinnan.
- Javisst, jag ska snarast söka rätt på honom, svarade jag.
- Ska jag berätta vad som hänt eller ska jag bara be honom höra av sig så snart han kan?
- Be honom att ringa hem bara. Jag finns i deras hem så han vet numret, sa kvinnan.

Jag ringde till det kompani som jag antog att kaptenen tillhörde, och han fanns mycket riktigt i ett tält, men en bit därifrån. Så telefonisten lovade att skyndsamt hämta honom så han kunde ringa hem.
Jag påpekade att det var mycket bråttom.
Klockan var nu omkring tio på kvällen.

En dryg timme senare ringer kvinnan igen och undrar om jag fått tag på kaptenen, för han hade i vart fall inte hört av sig till henne.
Jag berättar att jag skickat meddelandet till honom så han borde ha hunnit ringa.
Jag ringer åter till kompaniet och frågar varför inte kaptenen ringt hem som han blivit ombedd. Hade han inte blivit tillsagd?
Jodå, han hade fått meddelandet, men tycktes inte bry sig!
- Säg till honom igen att han ska ringa hem omedelbart för det är viktigt, uppmanade jag ännu en gång.

Omkring midnatt ringer kvinnan en tredje gång.
Jag börjar fundera på att byta jobb.
Kvinna berättar nu att läget är ytterst kritiskt och det är tveksamt om läkarna kan rädda väninnans liv.
Jag ber henne att ringa tillbaka om stund så ska jag under tiden söka upp maken personligen, varpå jag ringer upp kompaniet och kräver att kaptenen ska komma till telefonen.
Jag väntar i luren.
Efter en stund kommer han till telefonen, och får en inledande utskällning av mig för att han inte ringt.
Han kontrar med att säga att jag inte behöver bry mig om saken.
Nu blir jag lite irriterad och talar om att jag fått ägna halva natten åt ärendet och tycker att han väl kunde göra sig omaket att ringa hem, som jag bett om.

Kaptenen berättar nu om skälet till varför han inte ringt.
- Frun blir lite tokig när jag inte är hemma, och hittar på en massa konstiga saker. Det var säkert hon själv som ringde till dig. Hon brukar göra så!
Jag blir nu riktigt förbannad och uppmanar honom att direkt nästa morgon komma till vakten och fråga efter mig. Jag säger att jag inte har någon lust att fortsätt samtalet i telefon.
Eftersom jag var löjtnant och han kapten skulle det kännas lite konstigt att beordra honom till detta, men skulle det behövas så var jag beredd att göra det.
Han lovar dock, utan omsvep, att komma.

Det dröjer till klockan två på natten innan kvinnan ringer tillbaka, som vi kommit överens om.
- Har du ont i handen frågar jag?
Det blir tyst en stund, sen frågar hon vad jag menar.
- Handen där fingret satt borde väl värka en del?
Det blir åter tyst, tills jag fortsätter:
- Jag vet hur det ligger till, det är ingen mening med att du fortsätter med spelet. Jag vet hur det ligger till.

Kvinnan börjar nu gråta och jag märker mellan attackerna att hon är berusad.
Hon berättar nu ingående om sitt liv, och jag kan inte förmå mig till att lägga på luren, utan låter henne berätta.
- Min man misshandlar mig. Är vi ute på krogen blir han arg om jag råkar titta på en annan man. När vi kommer hem får jag stryk.
Hon berättar om olika episoder där hon blivit misshandlad.
Men samtalet övergår nu mer till att hon börjar fråga mig om hur gammal jag är och hur jag ser ut. Hon beskriver att hon själv är ganska vacker och attraktiv, vilka kläder hon brukar bära och hur håret är uppsatt.
Trots att jag kortfattat, men sanningsenligt, svarat på hennes frågor undrar hon om jag brukar vara i Stockholm ibland. Vi kunde i så fall träffas, föreslår hon!

Antingen har hon dåligt omdöme eller så har hon inte lyssnat på min beskrivning av mig själv!
Jag tycker mig ha gjort vad som kan krävas av mig, och mer därtill, så jag uppmanar henne att gå till sängs.
- Men dessförinnan bör du ta av dig ringen, avslutar jag ironiskt.
Kvinnan skrattar för första gången under samtalet och jag säger godnatt och lägger på luren.

Även om man emellanåt får uppleva konstiga saker i jobbet tillhör nog det här det mest udda, varför jag sitter kvar i fåtöljen och försöker förstå det som hänt.
Det är snart morgon och ändå ingen idé att försöka sova.
Senare, halvsovande i fåtöljen, ser jag framför mig en stor gruse som misshandlar sin späda hustru. En muskulös och grovhuggen man med stora knotiga händer.
Jag börjar ångra att jag brusat upp och bett honom att uppsöka mig.

Jag vaknar från min halvslummer av att det knackar på dörren.
- Stig in!
In genom dörren kommer en ganska liten och blekfet man. Han bär glasögon och ser lite rädd ut. Han får mig att tänka på någon film jag sett där en liten oansenlig man går och pysslar om sina högt älskade blommor, för att i slutet av filmen visa sig vara en bestialisk mördare
Mannen presenterar sig som kapten Svensson.
Jag vet inte om jag skall skälla på honom eller tycka synd om honom.
Jag berättar att jag talat med hustrun och uppmanar honom, förhållandevis vänligt, att ordna upp sin situation.
Inte för att det angår mig, men nu råkade jag tyvärr bli inblandad.
Han lovar att göra det, och efter att vi pratat vidare en stund, tackar han och går!

Fyra dygn senare går jag på mitt nästa pass.
Sent på natten ringer telefonen och en kvinna som verkar bekant ber om hjälp eftersom hennes väninna varit med om en svår trafikolycka och hennes man ligger inkallad på vårt regemente.
När jag frågar henne hur det står till med handen blir hon först tyst, sedan börjar hon skratta hysteriskt.

Författaren om sig själv:
"Avdankad" officer.
Pensionär redan vid 55 år.
Har börjat nedteckna lite av mina upplevelser från mitt 40-åriga yrkesliv.
Många roliga, men också tragiska minnen finns i "arkivet"
Jag är dock ytterst tacksam att jag fått jobba bland ungdomar hela mitt yrkesliv, vilket gör att jag fortfarande känner mig ung.