|
Mannen med den magiska cykeln
Clownen Manne...eller Manne
af Klintberg som han heter på riktigt, minns alla vi som var
små på 70-talet från barnprograms-favoriten "tisdagskul
med Manne".
Innan det fanns någon gnällig nopprig nalle i "Björnes
magasin" och medan Disney bara visades på TV till jul
fanns han som ett stående och uppskattat inslag varje tisdagskväll
halv fem.
 |
| Manne, snart på en scen nära
dig med sin föreställning Wilhelm Tell? |
Aldrig tröttnade vi på att se honom hitta en banan,
som han blev lika överraskande lycklig över varje gång.
Aldrig tröttnade vi på att se honom cykla och cykla och
aldrig komma nånstans.
I tretton år, 1974 -1986, sändes programmet på
SVT.
Manne lever i högsta välmåga än och så
även hans alter ego som fortfarande är i full gång
med att roa barn. Både de som är det utanpå och
de som bara är det lite i smyg inuti.
Det verkar nästan märkligt att ett barnprogram som många
såg för snart 20 år sedan ännu kan väcka
känslor hos oss. Manne själv har en enkel och blygsam
teori om varför vi minns honom.
- Det fanns inte så mycket att välja på då.
Alla andra dagar var det ju språka på serbokroatiska
och liknande program, så jag var väl det roligaste alternativet.
Igenkänd blir han än, av de som såg barnprogrammet
då och nu är mellan 20 och 30. Alla har de samma önskan
när de kommer fram till honom.
- De vill att jag skall säga "baaanaaaaan", säger
Manne både roat och uppgivet.
Man måste ju fråga när man har chansen...vad var
grejen med bananen egentligen?
- Bananen har alltid ingått i min föreställning.
Den är ju komisk i sig själv. Den ser ut som en pistol
samtidigt som den är pacifistisk och god. Och bananskalet som
man kan "halka in på" är en välkänt
komisk symbol.
Manne har en coolt filosofisk inställning till det mesta och
berättar gärna om hur det gick till när han fick
göra TV och om tankarna kring sitt val av ett liv med clownnäsa.
Från början skulle han egentligen ha blivit jurist.
- Att vara clown var nåt som fanns inuti mig från början.
Ett slags längtan från det lilla barnet att bli älskad,
ett "titta på mig". Det är ett drag som man
ser hos många konstnärer.
En annan omvälvande händelse i livet var en nära-döden-upplevelse
i 18-årsåldern. Under en bandymatch föll han illa
och spräckte skallbenet. Efter att ha överlevt kände
han att han hade fått en andra chans och hade rätt att
göra vad han ville med sitt liv.
Den tredje avgörande faktorn var att äldsta dottern Julia
föddes döv och att clownrollen kom till användning
även där.
- När vi hade talträning med henne upptäckte jag
att hennes röst blev naturligare när hon skrattade och
hon hade också mycket mer tålamod om allt gjordes som
en lek och inte som tråkig träning.
 |
|
|
Just nu turnera Manne runt i landet tillsammans
med kollegan Gay Ljungberg och föreställningen "Wilhelm
Tell".
|
Det var under tiden han spelade sin clownshow
"Min bror och jag" i början på 70-talet
som han fick erbjudandet om att också göra TV.
På den tiden fanns det en tydlig trend att STVs barnprogram
oftast riktade sig till den åldersgrupp som producenternas
barn befann sig i. Just då fanns det en lucka för barnprogram
för de riktigt små barnen och en TV-producent som var
med sin lille son och såg Mannes föreställning märkte
att hennes 4-åring skrattade så att han nästan
kissade på sig åt clowneriet.
Manne blev alltså vad man på 80-talet skulle ha kallat
"headhuntad" till jobbet som barnprogram-makare.
Eftersom Julia, som då var 6 år, var döv ställde
han som krav att få göra ett program som riktades även
till döva barn.
Till en början var SVT-producenten skeptisk, men efter att
ha spelat in ett provprogram som föll i god jord hos testpubliken
bestående av den hårdaste av alla kritiker, saft- och
bullätande småbarn, så var saken biff.
Manne drog in i våra vardagsrum med sin magiska cykel, bananätandet
och sin rutschkana.
Målgruppen var alltså egentligen
barn med koncentrationssvårigheter, utvecklingsstörda,
döva och mycket små barn. Programmet var utformat helt
enligt de, speciellt på 70-talet, så viktiga pedagogiska
forskningsrönen.
Studier visade att barn i den här gruppen bara klarade av ett
berättande i tempus-följd, att allt skedde i kronologisk
ordning och bara kunde följa en enkel historia enligt principen
"det som syns är det som händer".
Därför var Mannes program lågintensivt, eller i
klarspråk - extremt långsamt.
Flera orsaker fanns till att Mannes populära
barnprogram lades ned 1986, bland annat att producenten som "raggat
upp honom" bytte jobb och framför allt att en stor omorganisation
gjordes på SVT just då.
Alla program som riktades till specialgrupper skulle istället
hamna hos, UR, Utbildningsradion. De var inte intresserade av att
ha ett underhållningsprogram av den typ som Manne hade gjort,
istället skulle döva bara se på utbildningsprogram.
Samtidigt kände Manne att det han velat åstadkomma med
sitt program "att röra om i grytan" och ge en ny
bild av döva och teckenspråk hade åstadkommits.
Manne har hållit igång med clowneriet
och olika föreställningar i folkparker och på andra
ställen både under tiden på TV och sen dess. Så
55 år verkar inte vara i närheten av pensionsålder
för en clown.
När jag undrar om det ännu är småbarn som är
målgruppen så berättar Manne att fastän föräldrarna
tror att de bara kommer med som "förkläden"
till sina barn så är de minst lika engagerade och delaktiga
i föreställningen som barnen. Och att ha en speciellt
uttalad målgrupp tycker han bara är dumt.
- Jag kommer aldrig att göra en föreställning som
bara riktar sig till vuxna lika lite som jag kommer att göra
en som riktar sig till bara kvinnor eller bara bögar. Alla
är välkomna, barn, vuxna, kvinnor, män och bögar.
Lebbor också för den delen.
Hela Mannes familj är mer eller mindre konstnärligt inriktade
och har alla varit inblandade i hans clownföreställningar.
Den Jimmy Hendrix-diggande 11-åringen spelar elgitarr. Den
äldre sonen Olle spelar fiol och uppträder som
clown. Dottern Maria är dansös och har också
spelat med Manne. Frun Karin syr alla Mannes kostymer och
är teckenpråkslärare. Och den döva dottern
Julia leder nu mer ett magasin för andra döva på
SVT.
En av nycklarna till programmets framgång
snuddar vi vid när jag försöker övetyga Manne
om att hans evighetscyklande framför den rörliga bakgrunden
var ett slags föregångare till motionsformen "spinning".
Han tvekar och lyfter istället fram det mer filosofiska perspektivet
på saken.
- Cyklingen var mer taoistisk. Det var resan som var meningen, inte
målet. Mina barnprogram gick också mycket ut på
att tittarna skulle känna sig smartare än jag och det
gjorde säkert du också? Du kände dig säkert
smart för att du förstod det där med cykeln medan
clownen Manne inte förstod det...
He really got me there!
Mia
Gustavsson : 2000
|