Manne-surfa:
> Turnéplanen för Wilhelm Tell

Mannen med den magiska cykeln

Clownen Manne...eller Manne af Klintberg som han heter på riktigt, minns alla vi som var små på 70-talet från barnprograms-favoriten "tisdagskul med Manne".
Innan det fanns någon gnällig nopprig nalle i "Björnes magasin" och medan Disney bara visades på TV till jul fanns han som ett stående och uppskattat inslag varje tisdagskväll halv fem.

Manne, snart på en scen nära dig med sin föreställning Wilhelm Tell?

Aldrig tröttnade vi på att se honom hitta en banan, som han blev lika överraskande lycklig över varje gång.
Aldrig tröttnade vi på att se honom cykla och cykla och aldrig komma nånstans.
I tretton år, 1974 -1986, sändes programmet på SVT.

Manne lever i högsta välmåga än och så även hans alter ego som fortfarande är i full gång med att roa barn. Både de som är det utanpå och de som bara är det lite i smyg inuti.

Det verkar nästan märkligt att ett barnprogram som många såg för snart 20 år sedan ännu kan väcka känslor hos oss. Manne själv har en enkel och blygsam teori om varför vi minns honom.
- Det fanns inte så mycket att välja på då. Alla andra dagar var det ju språka på serbokroatiska och liknande program, så jag var väl det roligaste alternativet.

Igenkänd blir han än, av de som såg barnprogrammet då och nu är mellan 20 och 30. Alla har de samma önskan när de kommer fram till honom.
- De vill att jag skall säga "baaanaaaaan", säger Manne både roat och uppgivet.
Man måste ju fråga när man har chansen...vad var grejen med bananen egentligen?
- Bananen har alltid ingått i min föreställning. Den är ju komisk i sig själv. Den ser ut som en pistol samtidigt som den är pacifistisk och god. Och bananskalet som man kan "halka in på" är en välkänt komisk symbol.

Manne har en coolt filosofisk inställning till det mesta och berättar gärna om hur det gick till när han fick göra TV och om tankarna kring sitt val av ett liv med clownnäsa. Från början skulle han egentligen ha blivit jurist.

- Att vara clown var nåt som fanns inuti mig från början. Ett slags längtan från det lilla barnet att bli älskad, ett "titta på mig". Det är ett drag som man ser hos många konstnärer.

En annan omvälvande händelse i livet var en nära-döden-upplevelse i 18-årsåldern. Under en bandymatch föll han illa och spräckte skallbenet. Efter att ha överlevt kände han att han hade fått en andra chans och hade rätt att göra vad han ville med sitt liv.

Den tredje avgörande faktorn var att äldsta dottern Julia föddes döv och att clownrollen kom till användning även där.
- När vi hade talträning med henne upptäckte jag att hennes röst blev naturligare när hon skrattade och hon hade också mycket mer tålamod om allt gjordes som en lek och inte som tråkig träning.

	Just nu turnera Manne runt i landet tillsammans med kollegan Gay Ljungberg och föreställningen "Wilhelm Tell".

Det var under tiden han spelade sin clownshow "Min bror och jag" i början på 70-talet som han fick erbjudandet om att också göra TV.
På den tiden fanns det en tydlig trend att STVs barnprogram oftast riktade sig till den åldersgrupp som producenternas barn befann sig i. Just då fanns det en lucka för barnprogram för de riktigt små barnen och en TV-producent som var med sin lille son och såg Mannes föreställning märkte att hennes 4-åring skrattade så att han nästan kissade på sig åt clowneriet.
Manne blev alltså vad man på 80-talet skulle ha kallat "headhuntad" till jobbet som barnprogram-makare.
Eftersom Julia, som då var 6 år, var döv ställde han som krav att få göra ett program som riktades även till döva barn.
Till en början var SVT-producenten skeptisk, men efter att ha spelat in ett provprogram som föll i god jord hos testpubliken bestående av den hårdaste av alla kritiker, saft- och bullätande småbarn, så var saken biff.
Manne drog in i våra vardagsrum med sin magiska cykel, bananätandet och sin rutschkana.

Målgruppen var alltså egentligen barn med koncentrationssvårigheter, utvecklingsstörda, döva och mycket små barn. Programmet var utformat helt enligt de, speciellt på 70-talet, så viktiga pedagogiska forskningsrönen.
Studier visade att barn i den här gruppen bara klarade av ett berättande i tempus-följd, att allt skedde i kronologisk ordning och bara kunde följa en enkel historia enligt principen "det som syns är det som händer".
Därför var Mannes program lågintensivt, eller i klarspråk - extremt långsamt.

Flera orsaker fanns till att Mannes populära barnprogram lades ned 1986, bland annat att producenten som "raggat upp honom" bytte jobb och framför allt att en stor omorganisation gjordes på SVT just då.
Alla program som riktades till specialgrupper skulle istället hamna hos, UR, Utbildningsradion. De var inte intresserade av att ha ett underhållningsprogram av den typ som Manne hade gjort, istället skulle döva bara se på utbildningsprogram.
Samtidigt kände Manne att det han velat åstadkomma med sitt program "att röra om i grytan" och ge en ny bild av döva och teckenspråk hade åstadkommits.

Manne har hållit igång med clowneriet och olika föreställningar i folkparker och på andra ställen både under tiden på TV och sen dess. Så 55 år verkar inte vara i närheten av pensionsålder för en clown.
När jag undrar om det ännu är småbarn som är målgruppen så berättar Manne att fastän föräldrarna tror att de bara kommer med som "förkläden" till sina barn så är de minst lika engagerade och delaktiga i föreställningen som barnen. Och att ha en speciellt uttalad målgrupp tycker han bara är dumt.

- Jag kommer aldrig att göra en föreställning som bara riktar sig till vuxna lika lite som jag kommer att göra en som riktar sig till bara kvinnor eller bara bögar. Alla är välkomna, barn, vuxna, kvinnor, män och bögar. Lebbor också för den delen.

Hela Mannes familj är mer eller mindre konstnärligt inriktade och har alla varit inblandade i hans clownföreställningar.
Den Jimmy Hendrix-diggande 11-åringen spelar elgitarr. Den äldre sonen Olle spelar fiol och uppträder som clown. Dottern Maria är dansös och har också spelat med Manne. Frun Karin syr alla Mannes kostymer och är teckenpråkslärare. Och den döva dottern Julia leder nu mer ett magasin för andra döva på SVT.

En av nycklarna till programmets framgång snuddar vi vid när jag försöker övetyga Manne om att hans evighetscyklande framför den rörliga bakgrunden var ett slags föregångare till motionsformen "spinning". Han tvekar och lyfter istället fram det mer filosofiska perspektivet på saken.

- Cyklingen var mer taoistisk. Det var resan som var meningen, inte målet. Mina barnprogram gick också mycket ut på att tittarna skulle känna sig smartare än jag och det gjorde säkert du också? Du kände dig säkert smart för att du förstod det där med cykeln medan clownen Manne inte förstod det...

He really got me there!