Terry Pratchett-surfa:
> The L-Space Web.
> Turtles all the way

Terry Pratchett - kungen av fantasy

Ute i multiversums oöverskådliga rymd simmar en ensam sköldpadda, eller ensam och ensam förresten, på dess rygg står fyra väldiga elefanter som i sin tur bär upp en hel värld befolkad av trollkarlar, häxor, dvärgar och försäkringstjänstemän.

Tillsammans utgör de Skivvärlden, allt framskapat och beskrivet i en så där tjugofem extremt framgångsrika romaner, en populärvetenskaplig bok, en tre - fyra datorspel, ett rollspel, prydnadsfigurer, kartor, turistbroschyrer, två tecknade TV-serier och en musik-cd av före detta journalisten Terry Pratchett.

Nja, Terry har visserligen skrivit romanerna och deltar aktivt i utformningen av de mesta kringprodukterna men han har inte gjort allt själv, bara det viktigaste.

1983 kom den första boken i skivvärldssviten "The Colour of Magic" ("Magins Färg") ut i England och introducerade världens minst lämpade trollkarl Rincewind och skivvärldens första turist Twoflower, en försäkringstjänsteman från en fjärran kontinent. Ivriga läsare fick dessutom möjligheten att för första gången stifta bekantskap med Ankh Morpork skivvärldens största stad och den fixstjärna kring vilken de flesta av böckerna skulle komma att kretsa.
Pratchetts fantasirika berättelser och ofta hejdlösa drifter med fantasygenrens många pastischer slog an hos läsarna och grunden för en lång serie var lagd.

Att det heter just skivvärlden beror på att det är just vad det handlar om, en ganska platt värld som vilar på ryggen av fyra elefanter som i sin tur står på ryggen av en gigantisk sköldpadda. Inte helt olikt tidiga jordiska föreställningar om hur vår egen värld ser ut. Seglar du för långt så trillar du av kanten.
Visst, alla på skivvärlden tror inte på sköldpaddan, som går under namnet store A'Tuin, vissa bakåtsträvande religiösa sekter hävdar bestämt att den perfekta formen för en värld är den sfäriska.
Men hur skulle en boll kunna simma igenom den gränslösa rymden? Och hur skulle folk på undersidan undvika att trilla bort?

Det är inte bara i England Terry Pratchett är populär, det är över hela världen, och han är en ofta förekommande gäst på Göteborgs bokmässa där Bulldozer träffade honom i en skrubb bakom ett större bokförlags monter.
Efter en stunds inledande diskussion om för- och nackdelar med stenografi kontra bandspelare kommer vår pratstund igång.

- Jag började som journalist någon gång runt 1965, det var enormt roligt även om det ibland var jobbigt att lära sig ett yrke medan man höll på med det. Jag spenderade många år av mitt liv som journalist, det är inte bra för ens själ men det är bra för ens hantverk.

Dåligt för din själ, förklarar Terry, eftersom du börjar tänka på folk som artiklar. När du hör att elva människor dött i en tågolycka är journalistens reaktion att det är en bra nyhet, förstasidesstoff.

- Vilket är en korrekt reaktion, yrkesmässigt. Men det är inte den korrekta mänskliga reaktionen på en tragedi, självklart så vet du som journalist om det men i slutändan så är det så att elva människors tragiska öde blir ditt levebröd. Alla journalister går igenom en fas där de upptäcker detta och om du är försiktig och klok så kan du behålla en liten fungerande själ trots en journalistisk karriär.

1971 publicerades hans första bok. Terry hade skrivit sedan skolåldern och fått en del publicerat i tidskrifter, men barnboken "The Carpet People" var den första riktiga boken som han fick utgiven. Den mottogs med stor entusiasm av både läsare och kritiker och vad som sedan hände är, som man brukar säga, historia.

Efter att ha gjort det mesta inom landsortsjournalistik och i sökandet efter ett lite lugnare jobb övergick Terry till en tjänst som presstalesman för Central Electricity Generating Board straxt efter Harrisburgolyckan (1979), något han skämtsamt beskriver som ett tecken på hans goda timing.

- Jag var presstalesman för fyra stora kärnkraftsanläggningar och mitt jobb gick mestadels ut på att övertyga teknikerna om att "Javisst, vi måste tala om för folk vad som just har hänt. Det vore en ganska bra sak att tala om det för dem. Om vi inte säger något kommer någon ändå att upptäcka vad som hänt så om vi har något som är lite dåligt kan vi lika gärna få ur oss det nu och åtminstone verka ärliga."
Det var ett ganska cyniskt jobb.

Samtidigt som han arbetade på CEGB skrev han romaner.
Han skrev barnböcker, sience-fiction romaner och även "The Colour of Magic" 1987 insåg han att det var mycket roligare att skriva skivvärldsböckerna än att jobba åt kärnkraftverk och att han tjänade tillräckligt mycket pengar på sina böcker för att inte behöva jobbet som presstalesman.

	Terry Pratchett signerar böcker tillsammans med kollegan Neil Gaiman på bokmässan i Göteborg. Foto: Wahlström Fantasy

Terry Pratchett har en hög utgivningstakt kan tyckas, i genomsnitt har han givit ut en och en halv bok om året sedan 1983, men själv är han inte så imponerad.

- Det är inte någon vidare enastående produktionstakt, särskilt inte för någon som har arbetat som journalist. Det verkar kanske enastående för folk som inte jobbar med det men alla yrken är egentligen enastående på det sättet.
Jag tycker det är fantastiskt att kunna sätta murbruk eller spackel på en vägg så den blir helt slät, men murare lär sig det och gör det varje dag.

Författande är, enligt Terry, en blandning av att noggrant planera i förhand och att hitta på allt medan man skriver. När man väl är färdig skall det helst dock inte verka som om boken är påhittad medan den skrivs.

- Författaren sätter upp scenen och karaktärerna och sedan ger han det hela en knuff och saker dyker upp som han inte tänkte sig från början, men som är självklara att just de skall hända. Men det är viktigt att författaren behåller kontrollen över handlingen och karaktärerna. Du får inte låta karaktärerna göra precis som de vill.

- Jag skriver om, om man nu kan kalla det att skriva om när man har ordbehandlare, en bok i genomsnitt kanske fem gånger. Det vill säga jag börjar i början av boken, läser igenom och ändrar på det jag inte gillar, hela boken igenom.

Skivvärlden omfattar inte bara böcker, är man en samlare så finns ett brett utbud av spel och samlarprylar, bland annat har Steve Jackson Games givit ut GURPS Discworld för de som vill spela rollspel i Terry Pratchetts fantastiska värld. Terry själv rollspelar inte längre men har gjort det och många saker i skivvärlden bygger på detaljer ur tidiga rollspelsäventyr han skrev.

- Jag upptäckte inte rollspel förrän jag var en så där 22-23. Grannbarnen hade fått rollspelsgrejer i julklapp och visade dem för mig. Jag minns att jag tyckte det var en förbaskat bra idé. Jag skrev en del äventyr för dem, som jag senare kom att inkludera i mina böcker.

Bra rollspelande, utfört av vuxna som vet hur man skall göra, är oerhört underhållande enligt Terry.
Fast när det spelas av en bunt larvputtar som bara är ute efter att hitta skatter och få erfarenhetspoäng blir det inte någon vidare upplevelse.

- Jag är glad över att rollspelande inte fanns när jag var i trettonårsåldern. För jag svär att jag hade ägnat alla mina kvällar åt att måla realistiska ögon på de små tennfigurerna.

Istället ägnade sig Terry åt att läsa, han började med fantasyböcker och när han var klar med alla böcker i fantasyhyllan på det lokala biblioteket gick han vidare till historia. Historiehyllan stod praktiskt nog alldeles bredvid fantasy. Dessutom, som Terry sagt på ett seminarium, är det ju samma sak. Killar i rustningar som slår på varandra med svärd.
Nästa hylla innehöll mytologi, återigen mer eller mindre samma sak, så Terry fortsatte plöja igenom världens samlade vetande om kraftiga killar i skinande rustning som slog på varandra med svärd och blev till sist en bästsäljande fantasyförfattare.

Sitt eget författande beskiver han som en noggrann konstruktionsprocess.
Han plockar en del av den berättelsen och lite av den nyhetsartikeln och fogar samman de med de historiska eller mytologiska fakta som han råkar minnas och sedan har han en bok. En bok som måste skrivas om och filas på ett antal gånger förvisso men ändock en bok.

- Folk tenderar att tro att författare är bilar och att inspiration är som bensin. Om man bara hittar lite bensin så kan man få författaren att skriva. Det är inte alls så, det handlar mycket om att sitta och iaktta och tänka och foga samman de olika delar man hittar för att kunna bearbeta dem till en bok. Folk som vill bli författare sätter sig ibland med en penna och ett block papper och väntar på gudomlig inspiration men det är inte så det fungerar, i alla fall inte för mig.

Att vara en författare, säger Terry, handlar inte om att ha skrivit en bok. En författare är någon som skriver böcker.

- Jag har inga planer på att pensionera mig eller sluta skriva. Jag är övertygad om att Schuberts oavslutade symfoni inte blev oavslutad för att han satt i sextiofemårsåldern och skrev på den en fredagseftermiddag då de andra kompositörerna kom upp till honom och sa något i stil med: "Tack för en underbar tid Franz här är en guldklocka och bukett blommor åt frau Schubert."

- För mig är författande något jag är, inte bara något jag gör. Det är samma med målare och poeter och många andra yrken.

Folk som har skrivit böcker en gång i tiden och fortfarande kallar sig för författare trots att de inte skrivit en rad de närmaste tjugo åren har Terry inte mycket till övers för.

- När jag blir Universums envåldshärskare, något jag hade planerat att bli för två år sedan förresten, skall jag instifta en lag att om du inte har skrivit en bok under de närmaste tio åren skall du inte kallas författare, då är du någon som brukade skriva böcker. För att få kallas författare igen måste du skriva en bok igen.

Harald Åberg : 2000