|
Terry Pratchett - kungen av fantasy
Ute i multiversums oöverskådliga rymd simmar en ensam
sköldpadda, eller ensam och ensam förresten, på
dess rygg står fyra väldiga elefanter som i sin tur bär
upp en hel värld befolkad av trollkarlar, häxor, dvärgar
och försäkringstjänstemän.
Tillsammans utgör de Skivvärlden, allt framskapat och
beskrivet i en så där tjugofem extremt framgångsrika
romaner, en populärvetenskaplig bok, en tre - fyra datorspel,
ett rollspel, prydnadsfigurer, kartor, turistbroschyrer, två
tecknade TV-serier och en musik-cd av före detta journalisten
Terry Pratchett.
Nja,
Terry har visserligen skrivit romanerna och deltar aktivt
i utformningen av de mesta kringprodukterna men han har inte gjort
allt själv, bara det viktigaste.
1983 kom den första boken i skivvärldssviten "The
Colour of Magic" ("Magins Färg")
ut i England och introducerade världens minst lämpade
trollkarl Rincewind och skivvärldens första turist
Twoflower, en försäkringstjänsteman från
en fjärran kontinent. Ivriga läsare fick dessutom möjligheten
att för första gången stifta bekantskap med Ankh
Morpork skivvärldens största stad och den fixstjärna
kring vilken de flesta av böckerna skulle komma att kretsa.
Pratchetts fantasirika berättelser och ofta hejdlösa drifter
med fantasygenrens många pastischer slog an hos läsarna
och grunden för en lång serie var lagd.
Att det heter just skivvärlden beror på att det är
just vad det handlar om, en ganska platt värld som vilar på
ryggen av fyra elefanter som i sin tur står på ryggen
av en gigantisk sköldpadda. Inte helt olikt tidiga jordiska
föreställningar om hur vår egen värld ser ut.
Seglar du för långt så trillar du av kanten.
Visst, alla på skivvärlden tror inte på sköldpaddan,
som går under namnet store A'Tuin, vissa bakåtsträvande
religiösa sekter hävdar bestämt att den perfekta
formen för en värld är den sfäriska.
Men hur skulle en boll kunna simma igenom den gränslösa
rymden? Och hur skulle folk på undersidan undvika att trilla
bort?
Det är inte bara i England Terry Pratchett är populär,
det är över hela världen, och han är en ofta
förekommande gäst på Göteborgs bokmässa
där Bulldozer träffade honom i en skrubb bakom ett större
bokförlags monter.
Efter en stunds inledande diskussion om för- och nackdelar
med stenografi kontra bandspelare kommer vår pratstund igång.
- Jag började som journalist någon gång runt 1965,
det var enormt roligt även om det ibland var jobbigt att lära
sig ett yrke medan man höll på med det. Jag spenderade
många år av mitt liv som journalist, det är inte
bra för ens själ men det är bra för ens hantverk.
Dåligt för din själ, förklarar Terry, eftersom
du börjar tänka på folk som artiklar. När du
hör att elva människor dött i en tågolycka
är journalistens reaktion att det är en bra nyhet, förstasidesstoff.
- Vilket är en korrekt reaktion, yrkesmässigt. Men det
är inte den korrekta mänskliga reaktionen på en
tragedi, självklart så vet du som journalist om det men
i slutändan så är det så att elva människors
tragiska öde blir ditt levebröd. Alla journalister går
igenom en fas där de upptäcker detta och om du är
försiktig och klok så kan du behålla en liten fungerande
själ trots en journalistisk karriär.
1971 publicerades hans första bok. Terry hade skrivit sedan
skolåldern och fått en del publicerat i tidskrifter,
men barnboken "The Carpet People" var den första
riktiga boken som han fick utgiven. Den mottogs med stor entusiasm
av både läsare och kritiker och vad som sedan hände
är, som man brukar säga, historia.
Efter att ha gjort det mesta inom landsortsjournalistik och i sökandet
efter ett lite lugnare jobb övergick Terry till en tjänst
som presstalesman för Central Electricity Generating Board
straxt efter Harrisburgolyckan (1979), något han skämtsamt
beskriver som ett tecken på hans goda timing.
- Jag var presstalesman för fyra stora kärnkraftsanläggningar
och mitt jobb gick mestadels ut på att övertyga teknikerna
om att "Javisst, vi måste tala om för folk vad
som just har hänt. Det vore en ganska bra sak att tala om det
för dem. Om vi inte säger något kommer någon
ändå att upptäcka vad som hänt så om
vi har något som är lite dåligt kan vi lika gärna
få ur oss det nu och åtminstone verka ärliga."
Det var ett ganska cyniskt jobb.
Samtidigt som han arbetade på CEGB skrev han romaner.
Han skrev barnböcker, sience-fiction romaner och även
"The Colour of Magic" 1987 insåg han att det var
mycket roligare att skriva skivvärldsböckerna än
att jobba åt kärnkraftverk och att han tjänade tillräckligt
mycket pengar på sina böcker för att inte behöva
jobbet som presstalesman.
 |
|
|
Terry Pratchett signerar böcker
tillsammans med kollegan Neil Gaiman på bokmässan
i Göteborg.
Foto: Wahlström Fantasy
|
Terry Pratchett har en hög
utgivningstakt kan tyckas, i genomsnitt har han givit ut en och
en halv bok om året sedan 1983, men själv är han
inte så imponerad.
- Det är inte någon
vidare enastående produktionstakt, särskilt inte för
någon som har arbetat som journalist. Det verkar kanske enastående
för folk som inte jobbar med det men alla yrken är egentligen
enastående på det sättet.
Jag tycker det är fantastiskt att kunna sätta murbruk
eller spackel på en vägg så den blir helt slät,
men murare lär sig det och gör det varje dag.
Författande är,
enligt Terry, en blandning av att noggrant planera i förhand
och att hitta på allt medan man skriver. När man väl
är färdig skall det helst dock inte verka som om boken
är påhittad medan den skrivs.
- Författaren sätter
upp scenen och karaktärerna och sedan ger han det hela en knuff
och saker dyker upp som han inte tänkte sig från början,
men som är självklara att just de skall hända. Men
det är viktigt att författaren behåller kontrollen
över handlingen och karaktärerna. Du får inte låta
karaktärerna göra precis som de vill.
- Jag skriver om, om man
nu kan kalla det att skriva om när man har ordbehandlare, en
bok i genomsnitt kanske fem gånger. Det vill säga jag
börjar i början av boken, läser igenom och ändrar
på det jag inte gillar, hela boken igenom.
Skivvärlden omfattar
inte bara böcker, är man en samlare så finns ett
brett utbud av spel och samlarprylar, bland annat har Steve Jackson
Games givit ut GURPS Discworld för de som vill spela
rollspel i Terry Pratchetts fantastiska värld. Terry själv
rollspelar inte längre men har gjort det och många saker
i skivvärlden bygger på detaljer ur tidiga rollspelsäventyr
han skrev.
- Jag upptäckte inte
rollspel förrän jag var en så där 22-23. Grannbarnen
hade fått rollspelsgrejer i julklapp och visade dem för
mig. Jag minns att jag tyckte det var en förbaskat bra idé.
Jag skrev en del äventyr för dem, som jag senare kom att
inkludera i mina böcker.
Bra rollspelande, utfört
av vuxna som vet hur man skall göra, är oerhört underhållande
enligt Terry.
Fast när det spelas av en bunt larvputtar som bara är
ute efter att hitta skatter och få erfarenhetspoäng blir
det inte någon vidare upplevelse.
- Jag är glad över
att rollspelande inte fanns när jag var i trettonårsåldern.
För jag svär att jag hade ägnat alla mina kvällar
åt att måla realistiska ögon på de små
tennfigurerna.
Istället ägnade
sig Terry åt att läsa, han började med fantasyböcker
och när han var klar med alla böcker i fantasyhyllan på
det lokala biblioteket gick han vidare till historia. Historiehyllan
stod praktiskt nog alldeles bredvid fantasy. Dessutom, som Terry
sagt på ett seminarium, är det ju samma sak. Killar i
rustningar som slår på varandra med svärd.
Nästa hylla innehöll mytologi, återigen mer eller
mindre samma sak, så Terry fortsatte plöja igenom världens
samlade vetande om kraftiga killar i skinande rustning som slog
på varandra med svärd och blev till sist en bästsäljande
fantasyförfattare.
Sitt eget författande
beskiver han som en noggrann konstruktionsprocess.
Han plockar en del av den berättelsen och lite av den nyhetsartikeln
och fogar samman de med de historiska eller mytologiska fakta som
han råkar minnas och sedan har han en bok. En bok som måste
skrivas om och filas på ett antal gånger förvisso
men ändock en bok.
- Folk tenderar att tro att
författare är bilar och att inspiration är som bensin.
Om man bara hittar lite bensin så kan man få författaren
att skriva. Det är inte alls så, det handlar mycket om
att sitta och iaktta och tänka och foga samman de olika delar
man hittar för att kunna bearbeta dem till en bok. Folk som
vill bli författare sätter sig ibland med en penna och
ett block papper och väntar på gudomlig inspiration men
det är inte så det fungerar, i alla fall inte för
mig.
Att vara en författare,
säger Terry, handlar inte om att ha skrivit en bok. En författare
är någon som skriver böcker.
- Jag har inga planer på
att pensionera mig eller sluta skriva. Jag är övertygad
om att Schuberts oavslutade symfoni inte blev oavslutad för
att han satt i sextiofemårsåldern och skrev på
den en fredagseftermiddag då de andra kompositörerna
kom upp till honom och sa något i stil med: "Tack för
en underbar tid Franz här är en guldklocka och bukett
blommor åt frau Schubert."
- För mig är författande
något jag är, inte bara något jag gör. Det
är samma med målare och poeter och många andra
yrken.
Folk som har skrivit böcker
en gång i tiden och fortfarande kallar sig för författare
trots att de inte skrivit en rad de närmaste tjugo åren
har Terry inte mycket till övers för.
- När jag blir Universums
envåldshärskare, något jag hade planerat att bli
för två år sedan förresten, skall jag instifta
en lag att om du inte har skrivit en bok under de närmaste
tio åren skall du inte kallas författare, då är
du någon som brukade skriva böcker. För att få
kallas författare igen måste du skriva en bok igen.
Harald
Åberg : 2000
|