[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]

i fokus

Läs mer:
> 5 New York-specialiteter
> 5 minnen från New York
> 5 butiker i New York
> Att ta sig fram på Manhattan

 

 

>> New York - 5 människor jag mött i New York


5 människor jag mött i New York

Eftersom New York är en så otroligt stor och pulserande stad möter man många intressanta människor. Här får du möta några av alla de spännande människor jag själv mött genom årens besök i New York.

TIGGAREN FRÅN TENSTA

För tjugo år sedan, när jag var i New York första gången, träffade jag på en ung uteliggare. Han satt i en pappkartong utanför hotellet där jag bodde och tiggde småpengar och medan luttrade New York-bor med raska steg gick förbi stannade jag till och började prata med honom.

När han fick veta att jag var svensk började han prata på så gott som felfri svenska. Det var inte så konstigt som det först verkade för han hade vuxit upp i Sverige. Hans mamma, som bodde i Bronx, hade träffat en svensk man och flyttat med honom till Stockholmsförorten Tensta och där hade de bott i nästan tio år. Men en dag, när min nye bekantskap var femton, skilde sig hans mamma och tog med sin son tillbaka till New York. Men han kände sig aldrig riktigt hemma. Ännu efter de tio år som då gått längtade han tillbaka till Sverige, och det var framför allt en sak han saknade mest; de svenska lussebullarna!

Jag träffade honom aldrig mer. Kanske vände det för honom – kanske lyckades han ta sig ur fattigdomen och arbetslösheten Kanske kom han rentav tillbaka till Sverige och fick återknyta bekantskapen med de svenska lussebullarna.

Jag vill gärna tro det.


DEN KATOLSKE PRÄSTEN I SOUTH BRONX

I södra Bronx ligger St Rita’s Church. Det är en liten katolsk kyrka, insprängd mitt i ett slumbetonat höghusområde, så kallade Project Housings, på College Avenue, och här härskar arbetslöshet, drogmissbruk och kriminalitet. Men ljusglimtar finns också, inte minst i St Rita’s kyrkoherde, fader José Gutierrez.

Fader José håller sin kyrka öppen så gott som hela dagarna, och ingen nekas att komma in. Här och var sover uteliggare i bänkraderna, och det får de göra så länge de inte stör mässan. Mässan firas två gånger om dagen, nästan alltid av Fader José själv – bara någon gång i veckan har han hjälp av en annan präst.

Man tycker det skulle vara tillräckligt med arbete för en enda människa, men fader José nöjer sig inte med enbart andlig spis. Han värnar om sin församling även på ett praktiskt sätt, och hjälper till med alla tänkbara åtgärder för att hjälpa de mest nödställda. Det kan handla om att dela ut en kasse mat då och då, följa någon till läkaren eller kanske till tingsrätten, och att stötta ensamma föräldrar och deras barn på olika sätt.

Den som tror att katolska kyrkan enbart är en fördömande, maktfullkomlig institution borde resa till Bronx och träffa fader José. Jag kan garantera att han vänder upp och ner på alla fördomar!


KVINNAN SOM SÅG TVILLINGTORNEN RASA

Ellen bor på Manhattan, och har levt hela sitt liv i New York; Hell’s Kitchen, Lower East Side, och The Meat District är bara några av de områden hon bott i. Nu bor hon i Midtown, bara några kvarter ifrån Empire State Building, och hon stortrivs. Ellen älskar sin stad och kan inte föreställa sig att bo någon annanstans.

På morgonen den 11 september 2001 steg hon ut på gatan för att som vanligt promenera till sitt arbete på södra Manhattan. Hon hade inte haft vare sig TV, dator eller radio på under morgonen, därför visste hon ingenting om vad som just hänt nere i finansområdet. Hon hade ingen aning om att två flygplan flugit rakt in i World Trade Centers tvillingtorn. När hon kom ut på gatan och såg röken bolma upp från de båda skyskraporna längst ner i söder fick hon sitt livs chock. Strax därefter rasade tornen mitt framför hennes ögon, det första strax före klockan tio och det andra ungefär en halvtimme senare.

Det är en sak att läsa om 9/11, att se dokumentärer om attacken, att höra om alla teorier hit och dit – en helt annan att höra en New York-bo berätta sin egen historia. Ellen befann sig flera gator norr om katastrofplatsen, och miste ingen nära anhörig. Men dagar och veckor försvann in i ett töcken, både bokstavligt och bildlikt, och ingenting har riktigt blivit detsamma efter det som hände. Många när fortfarande ett svart hat, inte bara mot de ansvariga utan mot hela arabvärlden. Ellen tillhör de förlåtande och förstående människor, som inser att världsomfattande krig inte löser problemen mellan olika länder. Jag vill gärna tro att hon tillhör den amerikanska majoriteten!


FOTOGRAFEN PÅ 125th STREET

I hjärtat av Harlem, på 125th Street, ligger den anrika Apollo Theater. Apollo Theater såg dagens ljus 1914, och blev ett nöjespalats för alla de svarta som vid den tiden – och under lång tid framåt – inte fick vistas på samma klubbar och nöjesställen som vita. Här debuterade bluessångerskan Bessie Smith och här startade Billie Holidays karriär och även i modern tid har många kända artisters karriärer tagit fart här; vad sägs om James Brown och Lauryn Hill?

Här mötte jag en äldre man som skapat ett eget – och rätt säreget – levebröd. För en billig penning fotograferar han den som vill bli förevigad utanför detta berömda landmärke. Digital systemkamera, scanner och fotopapper i olika storlekar hör till hans utrustning – allt samlat på en för ändamålet ombyggd shoppingvagn – och med ström direkt från gatans lyktstolpe! Resultatet? Garanterat proffsigt!


VIETNAMVETERANEN I HELL'S KITCHEN

När Vietnamkriget närmade sig sitt slut 1975 var amerikanska militären desperat. Så desperat att man värvade unga män som inte ens var i närheten av den rätta åldern; när kriget väl var slut kom de överlevande hem, många av dem skadade för livet.

En av dessa träffade jag på en bar på 42nd Street 1990. Först förstod jag inte att han mist sina ben i Vietnam – han såg alldeles för ung ut. Vilket han också var, visade det sig, eftersom han tagit värvning som sextonåring. Nu satt han i rullstol, lyfte en liten militärpension och försökte leva så gott det gick. Inte alltid det lättaste, förklarade han, eftersom han plågades svårt av minnena och ofta dränkte dem i sprit och droger.

Hans skildring av Vietnamkriget var inte den första jag hörde; jag har sett så många Vietnamdokumentärer och -filmer att jag glömt hälften. Men hans berättelse var den mest oförglömliga. Det var den första, och hittills enda, som berättats för mig öga mot öga över en Budweiser på en bar i Hell’s Kitchen.


Bitte Assarmo: 08-05-04


 
> maila crew@bulldozer.nu