[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]

i fokus

Läs mer:
> Barnsoldater
> FN-soldat
> Böcker om barn & krig

Krigsspelssurfa:
> Reglerna till Little Wars

 

>> Tema: Barn & krig - Krigslekar


Världens äldsta lek?

Många välmenande föräldrar har nog någon gång sagt att nu får det vara nog. Slut med våldsamma spel och leksaker.
Låt oss ha ett moratorium över knallpulverpistoler, och avvecklingssamtal om plastsvärden.
Givetvis är det en dödsdömd kamp, själv gnagde jag pistoler av knäckebröd när jag var liten och min mor tyckte det var nog med våldsleksaker och i slutändan blev det hon och hennes välmenande våldsmotstånd som fick kapitulera, inte min fascination inför vapen.


Nästan alla djur har våldslekar, i den mån man kan säga att de leker i alla fall. Det rör sig om träning inför jakt eller kampen om en genetiskt attraktiv partner.
Rent ovetenskapligt skulle man kunna säga att skillnaden mellan oss människor och våra andra djursläktingar är att vi har avskaffat behovet av att nyttja våld för att öka statusen i gruppen.
Även om det vore skönt om riksdagens debatter löstes med nävarnas poesi ibland, Reinfeldt mot Persson mano á mano, så har samhället allt mer strävat att vi skall använda vårt farligaste naturliga vapen, hjärnan, för att lösa konflikter i flockens ledarskap.

Så, varför är vi så fixerade vid våld nuförtiden?
Var det inte bättre förr när barnen byggde bondgårdar av kottar och bark istället för att kräva Teenage Mutant Ninja Turtles, M16 med laserljud och fungerande granatkastare"?
- När morfar var liten fanns minsann inte GI-Joe-dockor!

Nej, när morfar var liten brottades man, slogs med knytnävar och käppar samt lekte med tennsoldater. Du får gå rätt långt tillbaka i tiden för att inte hitta krigsleksaker.
I gravar tillhörande för tidigt döda egyptiska adelsbarn har man hittat modeller av krigsvagnar och soldatdockor. Nu kan jag inte med säkerhet säga att de var ämnade som leksaker, kanske var de tänkta att få full storlek och bli till stridande enheter i något kaotiskt efterliv och kanske var de stora uppsättningarna naturtrogna dildos i trä som hittats i kvinnogravar från samma period tänkta att symbolisera fruktbarhet.
Men ganska ofta är det lustigt nog det enkla och det uppenbara som ligger närmast sanningen. Jag har svårt att tro att faraonbarnen satt där med alla dessa detaljerade modeller av militära enheter och inte lekte med dem.
Om inte annat så som en träning för den tid då de skulle växa upp och bli härförare över riktiga trupper.

Att förfasa sig över krigsspel är en annan favorit bland föräldrar, omedvetna om att författaren H.G. Wells redan 1913 publicerade regelsamlingen "Little Wars: a game for boys from twelve years of age to one hundred and fifty and for that more intelligent sort of girl who likes boys' games and books.", ett försök att skapa struktur och regler för krigslekar med soldatfigurer. Wells själv var pacifist och hans åsikter om krig ingår i regelsamlingen.

Little Wars räknas bland kännare som den första officiella regelsamlingen för krigslekar, men den preussiska armén var långt före Wells med denna sorts övningar. De var dock ganska hårt hållna och övervakade strategispel för officerskadetter och gick under namnet "Kriegspiel", den första kända regeluppsättningen publicerades av löjtnant von Reisswitz 1824, men byggde på regler sammanställda av löjtnantens far.
Kreigspiel var inte ämnat för barn dock och hör därför inte hemma här.

Tränas barn till mördare av dessa spel och lekar då?
Tanken har presenterats ett flertal gånger oavsett om det handlar om datorspel, knallpulverpistoler eller rollspel.
Det är svårt att svara på dock, givetvis finns det ett träningsmoment i det att man tränas i taktiskt tänkande, reaktionsförmåga eller taggad tävlingsinstinkt, på samma sätt som schack eller fotboll tränar och förbereder oss för tävlan individer och grupper emellan.

Men givetvis handlar det, som alltid, om vuxenansvar. Om ingen vuxen finns i närheten för att tala om att Nasse inte gillar att bli slagen med käppar och stenar så kan det gå illa, det visste redan William Golding.
Att kanalisera sina aggressioner i tävlan och lek är en sund sak, att låta dem löpa fritt är ett asocialt beteendemönster.

Harald Åberg : 2006-04-26


 
> maila crew@bulldozer.nu