[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]

i fokus

Lego-surfa:
> Star Wars-lego
> Mars-lego

 

 

>> rymden - krönika
Ufo av Lotta Lundblad

Jag har inget förhållande med Rymden

Jag har inget förhållande med Rymden.
Med Rymden? Ja, inte till heller för den delen.
Klart man såg "Jedins återkomst" på bio som barn.
Klart man såg "ET" och lipade en skvätt vill jag minnas.
Klart man hade rymdlego.
Rymdlego var coolt. Det var en helt egen grej, helt skild från exempelvis stadslego, och man kunde absolut inte blanda.
Rymdlego var med fördel alltid grått, en bra rymdfärg, och till rymdlego fanns många coola bitar. Datorer till exempel.
Egentligen var det bara en sån vanlig bit som har två pluppar uppe men upptar fyra nere och som sluttar, praktisk till fronten på en bil bland annat.
Men nu var den grå, eller ibland blå, och med lite krafs målat på, så det var en dator. Den kan man inte ha som hood på en bil.
Sen hade man ju antenner, specialhjul för månbilar (det var alltid månbilar), flotta platta genomskinliga bitar i sköna färger som användes till luckor till förarsätet på rymdskeppen.
Man hade också stabila thrustprylar att sätta bak på skeppen.
Omöjliga i stadslego eftersom man på den tiden inte funderade så mycket över dragracing.
Jag var alltid avundsjuk på min polare, för han hade det största skeppet.
Jag hade två andra tuffa skepp, men det största måste förstås vara tuffast. På hans, det största skeppet, fanns en lucka bak och i där en månbil som kunde köras ut via en lastbrygga.
På mitt ena skepp fann också en lucka, men där rymdes bara en gubbe med dator. Jag fattade aldrig riktigt varför det skulle hänga en gubbe där, benen stack ut och allt, men jag propagerade hårt för min lucka med gubbe.
Så var det när man var barn. Men jag kan inte säga att mitt tuffa rymdlego gett mig ett förhållande med rymden.
Däremot ett förhållande med lego.
Rymden är mest märklig, och folk med förhållanden med rymden är märkliga.
Det är dock mycket som är märkligt.

Jag tror vi var kanske 18.
Forsman ringde och sa: "Har du sett Granath?"
"Nä, inte på ett tag", sa jag.
"Vet du vad han väger nuförtiden?"
Man anade något lurt. "Nä, hur mycket?" undrade jag.
Forsman sög lite på karamellen.
"Hundra". Forsman lät triumferande.
Hundra. Det var helt oerhört. Då. Jag menar, hundra! Hade han sagt 98 hade det väl inte vart nåt, men hundra!
Det är nåt helt speciellt med just hundra, och jag kunde inte fatta att Granath, visserligen en välväxt pojk, vägde hundra. Det var mycket märkligt.
Det skulle bli värre, fast det anade jag inte då.

Forsman ringde för inte särskilt längesen, och vi gick igenom senaste nytt.
Morfarn hade med Mormorn bak kört sin HD Fatboy rätt in i en uteservering på Avenyn.
Nu var det slutåkt, menade Forsman, och beskrev hur Mormorn iförd designade skinnkläder proklamerat HD-åkandets upphörande där på uteserveringen.
Sen kom det. "Du vet Granath?"
"Granath ja, hur är det med honom?"
"Jo, jo, jo, men du, vet du hur gammal han är nuförtiden?"
"Hur gammal?"
"Tretti." Jag var tyst.
"Vadå tretti, han är ju lika gammal som oss."
"Nä, inte nu längre."
Forsman lät förtjust över nederlaget som tycktes ha drabbat Granath.
"Vadå inte nu längre?"
Detta var märkliga grejor.
"Ja, jag vet inte. Men han är tretti."

Jag har funderat en del på det här sen.
Alltså, Granath gick i min klass och allt, vi var lika gamla när vi gick ut nian.
Nu var han alltså tretti.
Fyra år äldre än mig.
Det är mycket märkligt.
Det är väldigt mycket som är märkligt.
Jag misstänker att Rymden kan ligga bakom på nåt sätt.


Text Olle Lindkvist
Illustration Lotta Lundblad
: 01-05-18

 
> maila crew@bulldozer.nu