[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]

i fokus

Läs mer:
> Lokföraren Anders
> Reseledaren David
> Karaokevärdinnan Anna

 

 

>> Att jobba som...- biografmaskinist


Biografmaskinisten Karin

Biografmaskinist är ett udda yrke och biografmaskinister är ett udda släkte. Det är ett gammalt hantverk, från 1896 och lite har ändrats sedan dess, fastän mycket är annorlunda.
Filmen är fortfarande en 35 mm bred remsa, nuförtiden av polyester. Maskinisten är fortfarande av det buttra, törstiga slaget.
Det manliga könet dominerar yrkeskåren och social kompetens är ingen viktig egenskap i yrket. Däremot bör man vara morgontrött och gärna samla på något (gamla filmer, projektorer, modelltåg eller elstolpar).

MASKINISTEN
Det finns två sorters maskinister, de som predestinerades till yrket genom ett gediget teknikintresse och de som blivit lurade genom sina romantiska cineastillusioner. Själv tillhör jag den andra kategorin, vi som kännetecknas av starka minnen från filmen "Cinema Paradiso".

Jag sålde för några år sedan biljetter på Hagabion i Göteborg, ideellt en kväll i veckan. Det rådde ständig brist på maskinister där och snart övertalades jag att gå maskinistkursen. Hagabion är mig veterligen det enda stället i Sverige som fortfarande har en regelrätt maskinistutbildning med praktik och teorilektioner.
Så fann jag mig plötsligt inlurad i ett maskinrum, och efter ett halvår hade jag tagit mitt maskinistcertifikat.

Sedan dess har jag prövat Grands maskinrum i Stockholm, Stora teaterns maskinrum under Göteborgs filmfestival, Bio Marx under Umeå filmfestival och nuförtiden traskar jag runt mellan Biopalatsets sex maskinrum i Göteborg.
Jag har träffat ganska många maskinister, alla med en mer eller mindre nihilistisk livssyn, alla med olika arbetsförhållanden och inställning till arbetet, och alla med samma känslomässigt intensiva dragning till maskinrummet.

MASKINRUMMET
Med certifikatet får man tillgång till maskinrummet. "Biografens hjärta" som vilseledda bioromantiker brukar säga. Men det liknar mer ett helvete.
Det är trångt, varmt (jättevarmt) och låter. Det brummar från fläktarna, gnisslar från valsarna, gnäller från spolbordet och smattrar från filmbanan.
Det luktar unket, instängt, gammal fimp och i värsta fall bränt kaffe.

De enda estetiska inslagen som förekommer är gamla seriestrippar - gärna ur Larson - om livets tomhet, någon gammal filmaffisch ("Gökboet") och eventuellt biorelaterade tidningsrubriker (Biologiskt öl bäst i test).

Maskinrummet bör hållas dammrent. Damm repar filmen och gör de karakteristiska svarta prickarna som blir till ett ständigt regn i gamla filmer. Däremot råder inget förbud mot prylar.

I vissa maskinrum klättrar man därför mellan gamla trasiga filmhjul, kugghjul, resistorer, reservdelar och blandat metallskrot. Men den kvarvarande golvytan är nysvabbad.

PROJEKTORN
Projektorn är en snillrik uppfinning med humör. Varje projektor har sina egenheter och sin egen personlighet. Vissa ska man kela med och klappa snällt över lamphuset. På andra biter bara osande besvärjelser och löften om omedelbar nedmontering.
Vissa hämnas en dålig behandling genom att läcka olja. Andra börjar kärva med skiftluckan eller glappa i tonlampan.

Malteserkorset är den centrala delen i all projicering av rörliga bilder.
En motor driver filmen genom projektorn med en konstant hastighet av 24 bilder per sekund. Men malteserkorset är fyrkantigt och drar ryckvis framåt fyra gånger per varv. Detta för att varje filmruta i själva verket står still när den projiceras på duken, annars hade man bara sett ett rinnande bludder.

I projektorn sitter en bländare, den öppnar ljusflödet när bilden står still, och stänger medan malteserkorset drar fram nästa bild. Mellan varje bild blir duken omärkligt svart. Det vi upplever som rörliga bilder är stillbilder, visade i en så hög hastighet att vi inte hinner uppfatta varje bildruta, utan ser en rörelse.

FILMEN och FELEN
Filmen kommer i en filmlåda som är en halv kubikmeter stor, 30 kilo tung, och värd ungefär 40.000 kronor. Filmen är uppdelad i sex delar (akter) som skall visas i rätt ordning om filmen skall få någon kronologi att tala om.

Jag körde en tysk musikfilm på en Rockfilmsfestival på Hagabion för några år sedan. Filmen var gjord av sångaren i Einstürzende Neubauten, och kopian var rundkörd och misshandlad. Jag var inte säker på att akt fyra och fem låg i rätt ordning, men när jag frågade publiken efter första visningen var de inte heller säkra. Ingen visste riktigt hur det skulle vara.
Tillslut ringde jag ner till Tyskland och blev kopplad till produktionsbolaget.
Det visade sig att mannen jag pratade med var regissören själv, och det var med vacklande röst jag tvingade mig att fråga:
- Is the scene with the red and green lights supposed to be after the dark scene with the white lightspots or is it the opposite?
Han kom inte riktigt ihåg, men publiken verkade nöjd de två återstående visningarna. Jag vet fortfarande inte om akterna låg i rätt ordning.

I arbetet med filmen innebär varje moment ett möjligt misstag.
Maskinistens jobb är en ständig kamp mot Murphys lag, lagen om alltings jävlighet. Däri ligger hantverket.
Alla biografmaskinister har någon gång visat ljudspåret i bild. Ljudspåret sitter på högra sidan av en rättvänd bildruta. Om filmen körs spegelvänd genom projektorn syns ljudspåret i bild och bildens vänstersida hörs. Det låter inte bra.

Om akterna och ljudspåret ligger rätt, kan filmen vara fel ihopsatt i en skarv.
En halv bildruta kanske saknas. Då blir resten av filmens bildrutor förskjutna, så att publiken ser nederdelen på en bildruta i dukens överkant, och överdelen på nästa ruta under. Eller så visar man filmen i fel bildformat, eller fel ljudformat, eller också visar man helt enkelt fel film.

Men de flesta felen märks inte utanför maskinrummet.
När maskinisten upptäcker konstigheter är första tanken att rädda visningen.
Hur det hela tar sig ut i maskinrummet är en annan historia. Och den berättas gärna och ofta efter jobbet över ett glas.

MULTIPLEX BIO
På de stora kommersiella biograferna handlar det nuförtiden inte så mycket om ett hantverk, istället är man jourtekniker. En maskinist jobbar i flera maskinrum och kör tre, fyra salonger samtidigt.

När filmen anländer, ofta dagen innan premiär, klipper maskinisten ihop den, tillsammans med reklam och trailers till en kaka; En stor filmrulle, en och en halv meter i diameter, med en 30 cm i diameter stor stålring i mitten. Man får vara försiktig när man flyttar kakor. Filmen kan kalva ut på golvet och då har man tre kilometer trassel att reda upp.

Stolpen
Ett modernt maskinrum består av en projektor. Bredvid den bär en kraftig stolpe tre liggande stålskivor, tallrikar. När man väl lagt kakan på en tallrik är resten enkelt. Det är bara att ladda projektorn och trycka på start. Filmen körs från tallriken, genom projektorn, till nästa tallrik. På den tredje tallriken kan ännu en kaka ligga, så visar man utan problem två filmer i samma salong varje kväll. I undantagsfall visas en tredje film i salongen. Då får man börja lyfta runt kakorna på stolpen. Det är tungt.

Filmvisningen
Filmvisningen är förprogrammerad. Genom metalltejper på filmen styrs allt automatiskt, när något skall ändras. En puls skickas till matrixen, biodatorn, som vet att puls ett betyder starta projektorn, puls två sänka ljuset och puls tre släcka helt.
När man startat filmen, vilket man gör från salongen, sköter resten sig själv. Det är bara att traska vidare till nästa salong och starta. (En biografmaskinist springer aldrig, ser du en maskinist springa är hon antingen ny eller kissnödig).

RIKTIG BIO
På små biografer är arbetet annorlunda. Maskinisten är lika butter, kaffet är lika gammalt men maskinrummet ser annorlunda ut.
Här finns två projektorer och ingen stolpe. Istället för kakor finns de gamla filmhjulen, och hela visningen sköts manuellt. Det är maskinisten som startar projektorn, släcker salongen, drar ifrån ridån och "skiftar in" bild och ljud.

Filmhjul
Filmen anländer fortfarande i sin filmlåda. Varje akt är mellan 400 och 600 meter och skall spolas över till filmhjul.
Ska filmen bara visas en gång väljer man akthjul. Det innebär minst jobb före och efter visning, men mest jobb under.

Men maskinisten är i allmänhet lat. Sex akthjul innebär fem skiften och sex laddningar, den enda anledningen att jobba så mycket är tidsbrist.
Skall filmen visas mer än en gång, klipper varje nykter maskinist ihop de tre första akterna på ett 1800-meters hjul, och de tre sista på ett andra hjul. Visningen består plötsligt bara av ett skifte och två laddningar.

Skifte
Skifte innebär att byta från första projektorns akthjul till den andra utan att det märks. Man får en chans att göra det snyggt och marginaler på en sjättedels sekund. Att prata med maskinisten precis före skifte rekommenderas inte.

Två meter (fyra sekunder) innan första aktens slut, visas ett märke uppe till höger på duken i en sjättedels sekund. Då startar maskinisten den andra projektorn, där hon har laddat filmen ungefär två meter innan starten på andra akten. Här används den numrerade startsladden som kan ses i gamla filmer. Siffrorna som räknas ner visar hur långt det är kvar till start. Den listiga maskinisten laddar på siffran fyra.

En sekund (24 rutor) innan första akten tar slut, syns märken igen på duken, och andra akten skiftas in (ljuset stängs på projektor ett och i samma ögonblick öppnas ljuset på projektor två).

FILMFESTIVALER
Filmfestivaler är hard core. Vissa ser festivalkörning som det enda vettiga arbetet. Andra kallar det idioti. Det fungerar ungefär som en inverterad semester.
Man ställer sig i ett maskinrum, sedan står man där mellan tolv och sexton timmar om dagen i en vecka, visar sex – åtta filmer om dagen (36-48 akter) och äter kall mat på filmlådor.
Dessutom är det alltid någon vaktmästarspoling, eller galen regissör som plötsligt kommer in och skriker antingen: "skärpan", "volymen", "ljudet", "bilden" eller "filmen".

Vad få utanför maskinistkretsen vet är att biografmaskinisten är allsmäktig i maskinrummet. Den vanligaste åtgärden vid sådana tillfällen är att slänga ut vederbörande och antingen skratta åt den enorma okunskapen, eller skälla på avbrottet i maskinistens oerhört viktiga arbete.En mer ovanlig påföljd vid sådana festivalstörningar, är att vara tillmötesgående.

Galna regissörer tycker ofta att ljudet är för lågt, även om publiken sitter och håller för öronen. Då skruvar den listiga maskinisten upp ljudet, fast inte i salongen. Bara i maskinrummet, där det brukar finnas en kontrollhögtalare till ljudanläggningen, och alla blir nöjda.

Kända Maskinister:
Daniel Bergman
John "Lasermannen" Ausonius
Eyvind Johnson
Lars Göran Frisk
Kristian Petri

Maskinister på film:
Sherlock Jr, Buster Keaton, USA -24
Här har du ditt liv, Jan Troell, Sverige -66
Im lauf der Zeit, Wim Wenders, Tyskland -76
Cinema Paradiso, Giuseppe Tornatore, Frankrike/Italien -88
Den innersta kretsen, Andrei Konehalovsky -91
Papperssvalor, Farhad Mehrantars, Iran -96
Fight Club, David Fincher, USA -99


 

 


Krin Svenner : 03-03-03


 
> maila crew@bulldozer.nu