[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]

i fokus

Läs mer:
> Lokföraren Anders
> Reseledaren David
> Biografmaskinisten Karin

 

 

>> Att jobba som...- karaokevärdinna


Karaokevärdinnan Anna

Anna Franzon från Göteborg har alltid rest mycket och alltid gillat att sjunga.
För snart sex år sen stack hon därför på vinst och förlust till Japan med 10.000 spänn i plånboken, ett par kompisar i släptåg och några adresser till karaokebarer i Tokyo i fickan.
Det blev början på en tre månader lång kulturkrock med det japanska samhället.
När hon kom hem till Sverige i november 1997 hade hon bland annat hunnit med att jobba som sällskapsdam och karaokevärdinna. Dessutom hade hon varit med i Japans största TV-såpa och blivit erbjuden ett skivkontrakt av Sony.
- Det var en kul upplevelse som jag inte vill ha ogjord, men jag vill aldrig mer åka dit, säger Anna.

Det hela började när Anna var och reste runt i Australien och hörde de andra backpacker-gängen snackade mycket om att det var lätt att få jobb och tjäna pengar i Japan, särskilt om man som Anna kan sjunga.
Tokyos nöjesdistrikt Roppongi är fyllt av barer, strippklubbar, restauranger, discon och nattklubbar där de stressade japanska affärsmännen tillbringar sin lilla fritid. Bland annat med att betala för att snygga tjejer skall sitta vid deras bord, dricka drinkar med dem och skratta åt deras skämt. En annan underhållningsform som är uppskattad går ut på att värden eller värdinnan på en klubb sjunger för gästerna och sen går runt med mikrofon och karaokemaskin och låter publiken exponera sin talang, eller brist på talang.

Anna övertalade ett par kompisar att hänga med till Japan för att testa arbetsmarknaden där. Målet var att tjäna ihop mycket pengar snabbt för att kunna bekosta fler resor. Av folk hon träffat i Australien som jobbat i Tokyo hade hon fått konkreta tips, kartor och adresser till tänkbara arbetsgivare.

Den första bostaden som det svenska gänget hittade var inget palats direkt.
- Vi bodde sju personer, två tjejer och fem killar, på sju kvadrat i en lägenhet som låg på en timmes pendelavstånd från Tokyo. Ofta gick det inte att ta sig hem på natten så vi tillbringade många timmar på Mc Donalds i väntan på att T-banan skulle börja gå igen.

Men jobb var det lättare att hitta, åtminstone för tjejerna.
Killarna fick leta längre innan de fick napp och tog sen jobb som dörrvakter, bartenders, diskplockare och inkastare. Dåligt betalda jobb som ingen av dem var särskilt nöjda med. Några stack hem till Sverige innan de tre månaderna som de planerat att stanna i Japan hade gått.
För tjejerna var det en helt annan marknad och helt andra löner som gällde, men om jobben egentligen var så mycket bättre än killarnas vet Anna inte så här med facit i handen.

Hennes och kompisens första jobb var på en värdinne-klubb.
Det är ett ställe dit japanska affärsmän kommer för att koppla av efter jobbet och blir underhållna av ett slags moderna varianter av sällskapsdamer.
Männen betalar ett par hundra för att få komma in på klubben där de tas emot av en manager som väljer ut vilka flickor som skall sitta vid deras bord.
Jobbet går i princip ut på att vara så trevlig och social som möjligt. Prata, underhålla, hälla upp drinkar och tända cigaretter åt männen.
- Många japanska affärsmän går ut sex dagar i veckan och går då till den här typen av klubbar eftersom de helt enkelt jobbar så mycket att de inte hinner träffa tjejer på vanligt sätt. Jag har hört att 40 % av männen mellan 30 och 50 år är singlar i Japan. Det skulle inte förvåna mig det minsta om det stämmer, säger Anna.
På klubben där Anna jobbade fanns två avdelningar, en för västerländska tjejer och en för japanska. Givetvis för att tillfredställa männens smak.
Även om det inte handlade om nån typ av sexuell tjänst så förekom både erbjudanden om detta och tafsande.
- Man fick absolut inte säga ifrån till gästen även om han var otrevlig. Allt sånt skulle skötas av managern. Det var helt förbjudet för männen att röra vid tjejerna, men om nån ändå gjorde det skulle man ge tecken till managern så roterade han tjejer vid borden och man flyttade vidare till nån annan, berättar Anna.

- Det gällde att bli så populär som möjligt. Det var så man skulle tjäna sina pengar. För varje drink männen bjöd på fick man 25 kronor i bonus. Om nån frågade speciellt efter att få sitta med just dig så fick du 100 kronor i bonus. Man var också tvungen att bli utbjuden på minst fyra middagar i månaden annars fick man kicken. För att få ta ut en tjej som dejt på en restaurang betalade männen 400 kronor och var tvungna att ta värdinnan tillbaks till klubben och spendera resten av kvällen där sen. Underförstått för att göra av med mer pengar…

Anna trivdes inte alls med jobbet, mådde dåligt och kände sig förnedrad och övervakad av klubbens managers.
En gång blev hon också tafsad på låret under kjolen av en närgången kund.
- Många tjejer mådde dåligt där. Det var bara det yttre som räknades. Alla skulle klä sig kvinnligt, modemedvetet och sexigt och det var hela tiden en hets att man skulle få så många förfrågningar som möjligt från kunderna. För att uppnå det var man tvungen att utplåna sin personlighet och vara fjäskigt inställsam. Jag fick flera gånger trösta tjejer som gick in och grät på toaletten för att de mådde så dåligt av detta.

Innan Anna hann säga upp sig fick hon kicken med motiveringen att hon inte var tillräckligt snygg.
Vilket är svårt att förstå när man ser henne. En blond, nätt, söt svensk tjej.
Fast Anna var mest glad över det och lyckades snart få ett nytt jobb där hon fick göra det hon helst ville - sjunga.
Jobb nummer två blev som karaokevärdinna på en annan klubb i Roppongi.
- Jag jobbade fem timmar per kväll, antingen sjöng jag själv eller så gick jag runt med en TV och en mikrofon till olika bord och så fick sällskapen sjunga karaoke. Det var ett jättekul jobb som jag trivdes bra med. Japanerna är verkligen duktiga på att sjunga och gillar att göra det. Det är inte alls som här i Sverige där det närmast är lite pinsamt med karaoke. Där är det en mer seriös form av underhållning som man gärna ägnar sig åt.

På den här klubben kostade det 600 kronor i timmen i inträde, men då fick man å andra sidan dricka hur mycket man ville under den tiden.
- Det hände ofta att de drack sig så fulla att de somnade över borden och då tickade klockan förstås på…

Tyvärr blev avslutet på detta jobb inte heller så lyckat.
När Anna jobbat där i två månader ungefär så kom hon som vanligt till jobbet en kväll för att köra sin show, men då stod en man på scenen och sjöng.
Anna tänkte inte mer på det utan satte sig för att vänta på sin tur att gå upp och först efter ett par timmar kom hennes chef fram och sa till henne "du skall inte sjunga här mer, nu sjunger han".
Hon hade inte fått nån förvarning om att de var missnöjda, tvärtom hade hon fått intrycket av att hon var uppskattad både av klubbens ägare och gästerna. Hon fick en vag förklaring om att de tröttnat på hennes repertoar, vilket hon tyckte var orättvist eftersom gästerna ofta bad om att få höra vissa låtar och hon inte fått några tillsägelser om att ändra låtvalet.
Men eftersom hon, liksom många andra utländska ungdomar som kommer till Japan och jobbar, fått lönen svart och dessutom inte hade nån typ av anställningsbevis eller kontrakt, kunde hon inte säga nåt.
Ägaren till klubben erbjöd henne ett jobb som bartender på en annan bar han ägde och eftersom Anna hade så kort tid kvar i Japan tog hon det.

Under sina tre månader i Japan tjänade Anna ungefär 50.000 kronor, varav lite mindre än en tredjedel gick till levnadsomkostnaderna. Även om hon fick kapital för att bekosta sitt resande för och en inblick i Roppongis nöjesliv så är hennes sammantagna bild av landet Japan inte så positiv.
- Jag vill inte ha upplevelsen ogjord. Det var roligt att pröva på, men samtidigt var det en tuff tid för mig. Jag vill inte åka tillbaks dit igen. Det var så mycket negativt som hände där. Kanske har jag dessutom bara sett fel delar av det japanska samhället. Det är en väldigt speciell miljö som jag vistades i.
- Även om de flesta japaner var vänliga och glada, hjälpsamma så blev det en stor kulturkrock för mig. Till exempel rasismen mot västerlänningar. Om jag åkte T-bana var platsen bredvid mig ofta ledig även om det var fullt i vagnen. Jag fick höra att andra också råkat ut för det och att det berodde på att japanerna tycker att vi luktar illa! Vår kroppsodör är tydligen "västerländsk" och annorlunda än deras.

Anna berättar om flera olika saker som hon upplevde som jobbiga eller märkliga. Allt från att japanernas favoritprogram på TV oftast går ut på att folk gör sig illa eller gör bort sig till att det är vanligt att kostymklädda affärsmän läser tidningar med porrbilder på småflickor helt öppet på väg till jobbet.

Vad var det där med skådiskarriären?
- Det var så här att jag och min kompis på kul anmälde oss till ett eventföretag som hyrde ut statister till TV-serier och filmer. Så jag fick faktiskt vara med som statist i en TV-såpa. Jag fattade det inte då, men tydligen var det en av de mest populära såporna i Japan.

Och skivkontraktet?
- Jag blev kontaktad av en man som jobbade på Sony i Japan som ville diskutera ett skivkontrakt med mig. Villkoret var att jag skulle vara tvungen att stanna i landet i två år. Jag visste inte hur seriöst det hela var, vad de ville ha av mig och dessutom ville jag inte vara kvar i Japan som jag kände det då. Sen var man orolig att man skulle missförstå nånting, skriva på nåt som man inte kunde stå för sen. Det var ju spännande och kul att få den typen av uppskattning, men jag gick inte vidare med det. Visst har jag har grämt mig lite över det sen. Att jag inte tog chansen. Man undrar ju, vad skulle ha hänt om jag stannat kvar?

I dag är Anna 28 år och jobbar som receptionist i Göteborg.
Hon har varit ute och rest en del, bland annat i Asien.
Men hon har aldrig mer varit i Japan.


 

 


Mia Gustavsson : 03-03-03


 
> maila crew@bulldozer.nu