[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]

kök&krök

 

>> kök&krök - midsommar


Min värsta midsommar


Att alla vill fira sin midsommar under perfekta förhållanden som hämtat direkt ur en reklamfilm av Pripps Blå är ingen nyhet.
Inte heller att verkligheten ofta är långt ifrån denna idyll.
Några personer berättar om sin värsta, eller mest annorlunda midsommar för Bulldozer.


Agnes om sin midsommarnatts-mardröm

Otroligt upphaussade storhelgsförväntningar har nog de flesta.
Det går liksom inte att låta bli fast man försöker.
Varje jul, midsommar eller nyår ska bli den fräckaste, roligaste, trevligaste, vildaste eller lugnaste någonsin.
Det är ett stort samtalsämne vid fikabordet på jobbet och har mycket längre hållbarhetsdatum än -"Vad gjorde du i helgen".
(Dock inte riktigt lika hållbart som -"Vad gjorde du på semestern".)

Egentligen inte så konstigt, såklart man vill vara en lyckad individ med coola vänner, bra kontakter och god smak.
Till och med den mest sansade människa fick fnatt när det drog ihop sig till millenniumskifte, såklart vill man ha något riktigt superduper att skryta för sina barnbarn med.

På midsommar ska man vara där det är soligast, mest idylliskt, rödast jordgubbar, färskast potatis och immigaste nubben.
Sällskapet ska vara brunbränt, spirituellt, sexigt och lättklätt. (Kraven kan variera något beroende på vilken samhällelig subgrupp man tillhör. I en del grupper ska man vara blekast, gapigast eller fullast .)
Hela helgen blir som någon underlig slags olympiad där man åtminstone hoppas på en bronsmedalj i hemlagad sillsallad eller ett silver i originellast gäst när man ändå vet att man aldrig kommer att få guldet i paradgrenen mest pittoresk lokation.

Någon gång vart femte år har jag en riktigt bra medaljchans men de midsomrar jag först kommer ihåg när jag tänker tillbaks känns mest som urspårade dokusåpor eller relationsdraman av Norén.
Ibland är det bara riktigt riktigt tråkigt som när jag och min kompis satt fast på ett tåg i Hallsberg den bättre delen av aftonen.
Ibland är det riktigt jobbigt som den gången vi hade 22 gäster och jag var tvungen att göra fem olika sorters potatissallad och gästdjävlarna fortfarande hade mage att klaga på att den minsann inte var som den de brukade ha hos moster Alberta samtidigt som en av de icke klagande gästerna jagade vår långsammaste katt med min mans skotska prydnandssvärd.
Men den värsta hittills är nog den jag firade med min bästa vän när jag var 16 år.

Min bästis hade av någon outgrundlig anledning blivit ihop med ett skinnhuvud och därför tillbringade vi mindre och mindre tid ihop.
Om man som en semipunkare som jag blivit jagad genom Haga av skinnhuvuden ett par gånger och hotad med stryk desto fler pga. sina högljudda protester mot de extremt korthårigas åsikter var det kanske inte så underligt att jag höll mig borta. Min kompis invändningar att de bara var lite främlingsfientliga och mest skinnhuvuden för att musiken var så bra köpte jag inte.
Slugt nog tog hon till dåligt samvete för att lura med mig den midsommaren.
Hon sa att hon kände att vi höll på att tappa kontakten och att hon saknade mig så. Det skulle inte heller komma några andra trevliga tjejer och hon behövde verkligen mig. Så jag sa ja.

Iklädd min mest somriga svarta klädnad, sju kilo svart kajal och diverse skrot mötte jag motvilligt de andra på Nisseplatsen.
Det var bästisen, hennes pojkvän, hennes pojkväns bästis modell STORT skinnhuvud, en Axl Rose-look a like, Axls flickvän och grabbarnas stackars luckkompis som inte verkade ha några vänner på denna sidan Sverige.
Den stackars mörkhyade busschauffören kastade hela vägen till vår destination förskrämda blickar i backspegeln på sina bomberjackklädda passagerare.
Jag var beredd på att ställa till en scen om någon kläckte ur sig något nedsättande och satt som ett litet åskmoln och blängde på de andra.

Stugan vi kom fram till var faktiskt en medaljaspirant vad beträffar midsomrighet. Fast rätt liten, så enda sängen ledig för mig råkade bara som av en händelse vara samma säng som min bästis pojkväns bästis skulle sova i.
Att bli fylletafsad på av en medlem av extremhögern stod väl inte direkt på min topp 10 lista så jag bestämde mig raskt för att vara uppe hela natten.
Vilket ändå brukar vara fallet på midsommar men i alla fall.
Axl Roses flickvän gjorde i ordning midsommarmaten som dracks med alldeles för mycket hembräntsnaps.
Själv hade jag bestämt mig för att lägga beslag på min och bästisens gemensamma köpe-75:a för egen del, det kändes som om jag skulle kunna behöva den hårt uppoffrande väninna som jag var.
Utmattad efter att ha tillrett den hyfsade standardmåltiden fick fru Rose mässlingen och gick och lade sig med hög feber och syntes inte till under resten av helgen. Axl blev så deppig att han bestämde sig för att enda boten var att röka på bakom vedboden.
Med drog han bästisens pojkvän vilket fick bästisen att bli absolut hysterisk.

Jag satt och försökte trösta bästisen i hammocken samtidigt som pojkvännens bästis försökte lägga in en stöt.
Då bestämde sig även övergivna luckkompisen för att ge sig in i leken.
Han var inte heller någon hit i mina ögon.
Pojkväns bästisen kom på den goda idéen att låta de andra ha knarkrelaterade familjegräl i fred medan vi andra gick bort till dansbanan.
Jag trodde mig vara någorlunda trygg från pinsamheter när jag motvilligt med ett skinnhuvud modell större och en mes modell mindre i armkrok med mig går lilla fina skogsvägen mot dansbanan.
Då träffar jag på en flerårig klasskamrat med rör-inte-min-kompismärke på jeansjackan som tittar förbryllat på mig och mina kavaljerer.
Jag försöker förläget skruva mig ner i barren på skogsvägen och vi utbyter några snabba ord och en kram där jag snabbt hinner viska i hennes öra att jag inte är kidnappad och kommer ringa på måndag och förklara.

Väl framme vid dansbanan släpas jag runt varv efter varv till ljudet av dragspelsmusik, vartannat varv med skinnhuvudsbiffen och vartannat med spinkmesen.
Under danserna försöker de båda övertyga mig om att jag måste välja just honom att fira hedniska fruktbarhetsriter i buskarna med eftersom han haft så extremt tragiskt livsöde.
Döda mammor och misshandlande pappor fyller mina öron men medömkan har aldrig varit någon av mina större turn-ons så jag blir bara mer och mer övertygad om att det här är ett av lågvattenmärkena i mitt liv.
På vägen hem börjar de två slåss om vem det är mest synd om för att raskt sluta när de ser att jag inte är imponerad och försonas i gemensam fyllegråt över det sista hembrända vid det minimala köksbordet.
Jag är så pass adrenalinstinn hela kvällen att jag inte ens lyckas bli full. Efter att ha tillbringat natten sittande i en korgstol lyssnande på skinnhuvudbiffens snarkningar packar jag min väska och åker hem.

Eftersom de flesta av de inblandade i dag lever vanliga liv utan onormalt extrema åsikter har jag valt att utelämna deras namn. (Hälften kommer jag förövrigt inte ens ihåg det riktiga namnet på.)
Jag har haft flera trevliga aftnar efter den här och ser fram mot nya med någorlunda tillförsikt, vis om att det inte gärna kan bli värre. Eller?


Midsommaren Maria trodde att hon glömt

Midsommar 1992.
Ungdomscamping norr om Borgholm, Öland.
Fem 18-åriga tjejer.
Lånat pappas Mercedes.
Bagaget fullt med öl och ett billigt tält.


Ingen kan sätta upp tältet, pinnar fattas och linhållare saknas.
Massor av folk. Läbbiga toaletter. Ösregn. Tältet pajar. Campingen suger.
Går in till Borgholm. Borgholm suger.
Missar sista bussen tillbaka. Går hem.
Sover 20 minuter i bilen. Fortfarande ösregn.
Sitter några timmar i bilen.
Väntar på en av tjejerna som varit borta sen vi kom. Ger upp.
Kör de 17 milen hem med snarkande väninnor, ösregn och poliskontroller tätare än stubben på benen.
Sov i 14 timmar och drack inte citronvodka på flera månader.



Jörgens privata uppror mot helghaussningen

Här i stan finns alternativa sätt att fira midsommar.
En gång blev jag så förbannat trött på all hysteri om var man ska vara, hur man ska fira, vem man ska fira med och så vidare.
Planer som görs upp redan vid nyår... Suck...


Är man inte i en sommarstuga så är man en asocial nolla verkar det som ibland. Jag köpte det konceptet och gav fan i midsommarbjudningar och festförslag.
Jag satte mig helt enkelt hemma på min kammare med en djupfryst Findus fiskgratäng och vägrade ställa upp på någon social midsommaraktivitet överhuvudtaget.
Det var inte min bästa midsommar, men det är en jag minns åtminstone. Jag funderar på en revival i år. Kanske ligger den tomma formen kvar någonstans?
I så fall lägger jag en sill i den och fyller hela formen med brännvin.
Därmed har jag både sill och nubbe.
Denna rätt skall serveras med sugrör så att det inte går ner allt för mycket fisk i magen. Denna maträtt går under namnet "Spritinlagd Södertäljesill" och rekommenderas er som tillfälligt fått nog av midsommarhysterin.


Mia om en oromantisk midsommar

Någon stans mellan barndomens kravlösa midsomrar med släktkalas och vuxenlivets städade trädgårdsfester där det snapsas under ordnade former finns de där riktigt vidiriga tonårs-midsomrarna.


En sunkig midsommar (som jag kan med att återge offentligt) i mitt liv handlade mer om dåligt omdöme när det gäller det motsatta könet än dåligt omdöme när det gäller alkohol (eller kanske var det en kombination).
Händelsen utspelade sig under mina gymnaserår i den lilla håla där jag då bodde.
Egentligen hände det mesta innan midsommaraftonen, så jag börjar med bakgrunden...
Min sommar hade börjat uselt. Min tilltänkte drömprins hade på nån examensfest, där alla deltagare i sann småstadsanda var demokratiskt & jämlikt stupfulla, upplysts om mina känslor och lite antiklimaktiskt avpolletterat mig med den klassiska "vi kan väl vara vänner...".
Mitt hjärta var krossat.
Så pass illa att det säkert tog nån dag innan jag med liv och lust gick över till plan B. Plan B var hans kompis (som för övrigt spelade i samma band som honom, det var nåt slags groupie light-varning på mig där ett tag när pojkar som spelade instrument var de enda som jag ansåg värda att ödsla intresse på...sorgligt obesvarat dock).
Skall jag vara riktigt ärlig så hade jag nog jobbat lite på plan B ett bra tag eftersom jag anat att det kunde behövas. Även plan B såg åt att gå åt skogen då mina få trevare åt det hållet givit klent med utdelning.
Kanske var det då inte så konstigt (med 16-åringslogik) att jag blev överförtjust när jag på ett av sommarens favorituteställen (troligen det enda man med fuskleg kom in på) fick syn på plan B:s bror. Låt oss kalla honom plan C.
Han spelade för övrigt också i samma band...(min kompis var kär i de två återstånde medlemmarna i bandet så han var min sista chans).

Jag stövlade fram, greppade en av de två öl han bar på (jag vet än i dag inte vem den var köpt åt...just då ansåg jag att den var till mig) och inledde en smicker-utläggning som gick ut på hur väl han hanterade sitt instrument och vilken stor beundrar jag var av deras band och blablabla...
Jag har ingen som helst aning om hur det gick från detta till att plan C och jag vandrade omkring på stan hand i hand som ett etablerat kärlekspar (hallååå, när man är 16 är det faktiskt nästan som att vara förlovad...)
När plan B dök upp och med stor emafas utbrast "du och hon!" till sin bror tolkade jag det med Carin Rydberg-logik som att han måste vara helt förkrossad av sorg över att han gått miste om sin chans till romans med mig.
Hans känslosamma utspel var ren och skär svartsjuka.
Ännu mer nöjd tänkte jag att denna nyhet om plan C och mitt snart förestående äktenskap skulle nå fram till A som säkerligen även han skulle våndas svårt över sitt misstag.
Jag minns inte så mycket mer av kvällen än att jag ägnade minimalt med tid åt att lyssna på C och desto mer åt att i tankarna planera vår gemensamma framtid och den effekt den skulle ha på mina två tidigare kärlekar.
Att C följde mig till dörren, handhållandes, och var allmänt tillmötesgående var ju ett gott tecken och inte ens att han svarade lite svävande på frågan om när vi skulle ses igen såg jag som någon hint.
Jag var helt enkelt sjukt nöjd med att jag i alla fall på tredje försöket hade fått napp och att jag därmed äntligen var musikerflickvän. Eller så gott som...

Några dagar senare var det midsommar och min kompis och jag hade siktat in oss på att gå till det här stället vi visste att A,B och C skulle vara på.
Nästan hela alfabetet alltså...
Mycket riktigt var åtminstone C där. Men inte ensam.
Jag kommer inte ihåg om vi blev presenterade ens. Hans flickvän och jag alltså.
Men budskapet gick hem. Handhållandet var över.
Och mina musikerflickväns-fantasier också.
Jag förstod också utan att behöva fundera allt för mycket att B inte alls varit svartsjuk, utan förbryllad över att hans bror vänslades med en annan när han redan hade en brud.
Jag blev säkert som följd av detta nederlag senare på kvällen kalasfull och hånglade med plan Ö (som inte ens spelade tamburin) för att kompensera detta, men det har jag i så fall förträngt.

Nu för tiden firar jag midsommar med min alldeles egna hårdrocks-basist, men hur många alfabeten jag tvingats rabbla mig igenom innan falskskorr blev till ljuv musik vågar jag inte ens antyda...


Vilken är ditt sämsta, bästa, mest annorlunda midsommar-minne?
Maila Bulldozer och berätta!




Bulldozer : 02-06-21



 
> maila crew@bulldozer.nu