[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]

kropp&knopp

>> kropp&knopp - krönika - ögonblick i natten

Paus

Han hade tagit en paus i jakten på kärleken.
Det var så han sa när han lutade hakan i handen mot den där bardisken kvällen som var den första.
Det visste de förstås inte då, men nu i efterhand är det tydligt att just den kvällen var den första.
Han och hon hade landat i ännu en rökig lokal efter att ha tagit sällskap på flykt bort från en annan likadan där ingen av dem kände sig hemma.

Hon kände sig inte hemma någonstans längre. Väggarna kröp inåt i det som borde vara hennes hem. Vimlet på gatorna var bara skrämmande för henne som brukade leva upp omgiven av luft som andats av andra.
Hösten hade varit oändlig.
Ensam på ett sätt som hon tidigare inte ens anat.
Han hade tagit paus och orden vittnade om att jakten var hans normaltillstånd och att det funnits ett ansenligt antal att vila hos på vägen.
Det gjorde henne lugn och varm och sa att ingenting förväntades av henne. Ingenting kunde hända här.

Så de pratade och delade med sig och drack för all del en del under tiden, och hon kom på sig själv med att undra varför hon aldrig tidigare sett hur hans ögon kunde glittra när han blev riktigt engagerad i vad han sa.
De befann sig i en glasbur högt ovanför marken.
Och långt därnere hade den första snön just lagt sig och träden glittrade av julkrimskramset och hela den långa blöta hösten bleknade försiktigt bort.
Och hon hörde sin röst på avstånd.
Hur den flöt på som om det var alldeles naturligt att stå här med honom och berätta vem hon var och känna sig trygg.
Hon kunde inte minnas när rösten senast klarade att bära fram så många ord i följd.

Till slut tändes ljuset.
Han sa att han visste ett annat ställe i samma hus men där var det också stängt och plötsligt stod de utanför i snön och orden bara fortsatte fast det var alldeles för kallt.
Under bron de stod på hade en fågel frusit fast i isen, och hans öron blev alldeles röda, men det var något de var tvungna att tala färdigt om innan de kunde lämna kylan bakom sig och gå mot var sin dörr.
Han hade tagit paus från jakten på kärleken och hon visste ingenting och krånglade sig ur den kram som skulle göra slut på kvällen och började gå hemåt utmed ån, med rinnande näsa.
Och där under stjärnorna började den grå klump som i nästan ett år legat och tyngt i hennes mage sakta lösas upp.
Små bubblor lösgjorde sig för varje steg hon tog.
Ett litet leende ryckte i mungiporna.

 


Hanna : 05-07-30



 
> maila crew@bulldozer.nu