[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]

kropp&knopp

>> kropp&knopp - krönika - i natten

Gråskalor

Det är lätt att glömma gråskalorna.
Att se världen i svart och vitt och omöjliga vägar dem emellan.
Hon tittade över hans axel genom fönstret ut på torget bakom honom och kände intensivt att hon inte borde vara här.
Att hon borde dricka ur den sista munnen öl och ta sin jacka och lämna honom där med den överfulla askkoppen och det skräniga sällskapet bredvid.
Hon hade ingenting här att göra, med honom och hans åsikter som fick hennes hjärna att jobba på högvarv och instinkten att äcklas.
Men hon satt kvar.

Hon tittade på hans händer och de verkade helt främmande.
Händer som hon för ett par timmar sedan längtat efter fick nu huden på armarna att knottras.
Aldrig mer ville hon känna dem mot sin hud, aldrig mer intvinnade i håret.
En man med åsikter så främmande från hennes egna kunde aldrig ge så pass mycket att han förtjänade en plats i hennes liv.
Hon blundade och såg tidigare kärlekar på ögonlocken.
Så lika henne. Så fullständigt outmanande i diskussioner. Så hemtama.

På andra sidan bordet satt en människa som hon för några månader sedan förtalat med sina vänner.
Inte hans person såklart, men typen.
En osolidarisk, osympatisk, egenkär typ. Någon som satte sitt eget bästa framför allt, som helst inte lyfte ett finger för att hjälpa en medmänniska i nöd.
Som inte kunde stava till solidaritet. En typ att förakta.
Så hade han plösligt stått framför henne en natt.
Med mjuka läppar och följsamma händer.
Med viljan att ta henne längre än någon annan förut.
Med beundran och uppskattning i ögonen hur skarpt ljuset än avslöjade hennes skavanker och rena fel. Med en ärlighet hon knappast aldrig mött förut.
Med något som liknade kärlek.
Men hela tiden gnagde det inuti.
Inte min typ. Helt fel typ.

Och ikväll hade det manifesterats gång på gång.
Fel svar på varje fråga. Utmanande provocerande i sina ord.
Klarare och tydligare än någonsin hörde hon hur monumentalt olik mannen mittemot var henne själv.
Till slut andhämtning. Varken han eller hon orkade längre.
Över till neutral mark.
Till orsaker och sammanhang de båda kunde relatera till. Och återigen smög sig värmen in under tröjan.
När han till slut reste sig för att gå följde hon med.
Och gråskalorna hade aldrig varit så många i hennes värld som just då.

 


Hanna : 05-08-17



 
> maila crew@bulldozer.nu