[ avtryck ] [ intryck ] [ uttryck ] [ påtryck ] [ om bulldozer ]

kropp&knopp

>> kropp&knopp - krönika - i natten - Räddningen bortom rädslan

Räddningen bortom rädslan

Hon hade närmat sig ingången med viss avvaktan.
Hon visste att hon var på väg mot ett vägskäl.
Antingen ge efter eller vara hård.
Han väntade utanför.
Hukande under höstvindarna som snart skulle bli vinter.
Hon var sen. Det som skulle vara hans signum.
Hade hon inte varit tvungen att vända för vantarna skulle hon varit först.
En snabb kram i dörren.
Två par ögon värderade varandra snabbt.
Hon såg glädje. Han gladdes åt att träffa henne här i kväll.

Därinne. Många par ögon tittade efter dem.
Hur? Vad? Varför de?
Hon kände sig fel.
Detta hade varit hennes värld långt innan han hittade till stan.
Men det var flera år sedan nu.
Hon gick snabbt fram till baren. Lite fumliga.
Båda visste att det som hände ikväll skulle vara avgörande.

Glas i händerna och sedan musiken. Den undergörande, ljuva flykten.
För det var bra. Hon hade varit halvsugen.
Inte på att pröva det sköra de hade, men på musiken.
Inget att hetsa upp sig för på papperet.
Men det smög sig på, omslöt, och kom att bli en del av den början de delade.
Det kunde definitivt varit sämre.

Men ändå avvaktan. Var detta verkligen vad hon skulle?
Senaste årens män, pojkar, rullade förbi inuti huvudet som på en SF-journal. Ingen särskilt lik.
Ingenstans i minnet kunde hon hitta någon som detta stämde med. Något borde hon ju lärt sig på alla år i svängen. Ute i den stora djungeln. På jakt.
Men ingenting fanns att jämföra med. Blickarna i ryggen brände.
Visst var de omaka.
Hon kände sig återigen helt utanför den gemenskap hon delat flera år tidigare. För präktig. För duktig.

De bytte sällskap.
Här var större, anonymare, med flera ögon och ryggar att stöta emot.
Hon kände sig fortfarande inte bekväm.
Tröjan skavde på alla ställen hon kunde känna. Hårspännet kliade.
Hon ville hem.

Utanför dalade vinterns första snöflingor.
Inget som skulle försvåra cykelturen hem.
Det var fortfarande för varmt på marken trots allt.
Där stod cykeln, Pärlan.
Räddningen hem från detta som höll på att bli större än hon bemästrade.
Flashbacks från flera helger sedan.
De hade stått där. Han kunde inte hejda sig och hade tryckt sin mun mot hennes. Hon flydde. Nu rodnade hon vid minnet.
Varför var hon här igen?
Det var någonting som inte kunde hejda henne.
Inte ens minnet av hur ont det verkligen kunde göra.
Han stod där framför henne igen. Alldeles för nära. Plötsligt helt intill.
Hon glömde vägen hem till sig, den som skulle trampas duktigt. Och präktigt. Taxin närmare. Taxin hem till honom.
Till att känna livet genom venerna.
Till sanningen.
Till räddningen bortom rädslan.


 


Hanna : 05-10-04



 
> maila crew@bulldozer.nu